Sport är som en brännbollsmatch som alla vinner
Minns ni friluftsdagarna? Ryggorna med saftflaska och pastasallad i burk, brännbollsmatcherna som alltid sades ha slutat oavgjort?
Mitt sportintresse börjar där. I den gulliga utjämningen. I tio år har jag rest runt jorden för redaktionens räkning och funnit precis samma överslätande beteende på den yttersta elitnivån.
Inte mellan lagen och utövarna. Där synar vi ner till millimetern och hundradelen för att skilja åt, för att hissa upp den ena till gudomlighet och sänka ner den andra i glömska. Usain Bolt är fantastisk medan loppets fyra är okänd, trots att de är lika snabba, alltså till vardags, om de skyndar till bussen hinner båda.
Men mellan grenarna. Där saknas växelkurser och omvandlingstabeller. Ingen kan säga att det är skickligare att kasta ett skittungt klot än att simma på rygg. Följden blir att alla länder tycker att de är bäst på sport och att alla har rätt.
Jag har lyssnat på amerikaner som orerat om sin basketkultur och lika stolta moldaver som skrutit om sina tranta-brottare. Hört finländare prata om rally, nickat åt två skalliga argentinare som på allvar menade att mästerskapen i pato, en sorts hästburen basket som från början spelades med en levande anka, är vad som räknas i slutändan.
Och jag har replikerat okay, but have you heard of Anna Haag?
Min tes sattes på prov i Indien, denna till synes miserabla idrottsnation. Trots 1,3 miljarder invånare och idogt deltagande i OS har de inte tagit en tjugondel av Sveriges medaljer och i herrfotboll halkar de efter Färöarna och Curaçao. Forskare har sökt svar i trångboddheten, i den förorenade luften, i yogan, i Bollywoods rundare kroppsideal, men i Mumbai sprang jag på en bättre förklaring.
För Indien är ledande i en sport vi knappt känner till. Kabaddi är en brutal tappning av flaggleken. Svettiga kvinnor och män jagar runt och sparkar ner varandra med buckliga, lindade fötter. I de ursprungliga reglerna saknas tidtagning, så ett anfall pågår så länge du mantrar kabaddi-kabaddi-kabaddi-kabaddi utan att kippa efter luft.
Stående på arenans brandgula grus, nedanför tusentals hejande entusiaster, såg jag spelare blöda. De rev i tröjor, hängde i motståndaranfallarens shorts, höll andan. Allt var så främmande att jag inte hade förvånats om spelarna börjat vifta med lasersvärd eller kasta valnötter.
Men obskyrt? Tiotals miljoner håller på, fler än alla skidskyttar och hockeyspelare och orienterare tillsammans, så den obskyre var jag.
– Vi är stolta över att vara bäst i världen. Vi har hela nationen bakom oss, sa Rishank Devadiga, en av stjärnorna till mig.
Är du ointresserad av sport? Behöver du en bakdörr in i den skrikiga och uppblåsta rörelsen så börja se de aktiva som brännbollsungar. Några springer fort och andra fångar bra. Vissa slår bort till skogsbrynet, vissa slår inte alls. Någon är tyst, någon verkar viska en ramsa för sig själv.
Och när de har pressat sina kroppar till max, när bollar har vinit och koner rundats står Sarah, Serena, Tiger, Kylian och Rishank och väntar på domen. Läraren harklar sig, lyfter blicken från kollegieblocket och tar ordet.
– Det blev lika. Alla vann.
Hela världen jublar. Är det inte bedårande?