Jag har aldrig träffat min granne
Jag inbillar mig att jag vet hur en död människa luktar.
När jag arbetade på förskola i Stockholm för tjugo år sedan klev jag in genom porten och slogs av en doft jag inte kunde placera.
I den lilla trappan till nedre botten mötte jag en sextioårig kvinna i en vacker mörkröd kappa.
Hon berättade att en kvinna hade legat död i sin lägenhet.
Jag försvann in genom dörren till förskolan, drog in den trygga doften av små barn och allt de lämnar efter sig. Kissblöjor, intorkad fiskgryta på tröjor, handsprit och våta stövelsulor.
Tidigare i veckan hittades en man död i sin lägenhet på Södermalm.
I tre år har han legat där ensam. I tre år har radion spelat. I tre år har ingen undrat, undersökt, oroat sig, anmält.
Radion är så sorglig. Det har aldrig varit tyst i mannens lägenhet. I tre år, dygnet runt, har radion gjort hemmet levande. Kanske lurat grannar att allt var bra.
Men det är något annat som sticker ut.
Polisen nämner mannens fickkalender.
Han hade en fickkalender.
Ingenting infört på tre år. Inga nya planer. Tomma dagar, blanka sidor. Bara han och radion och ingen som kommer.
”Undrar om du har någon”, tänker jag ibland när jag möter en ensam äldre person på trottoaren. Särskilt i Stockholm.
När jag för ett par veckor sedan promenerade Kungsholmen fram, stärkt av min ungdom, snygga kappa och dagens spännande möte, passerade jag en äldre kvinna som var trött. Hon stannade vid en stolpe, höll i sig och vilade.
Jag mötte hennes blick och log. För så gör man när man är en fåntratt som tror att man gör skillnad med sin uppsyn. Man har liksom ingenting för att le mot främlingar i Stockholm.
Var hon på väg hem eller ut? Skulle hon handla hårt bröd, kaffe och russin?
Lilla tanten, hämta andan.
Jag har bott på samma plats i 15 år. Ändå har jag aldrig träffat en av mina närmaste grannar. Detta är möjligt eftersom våra hem ligger rygg mot rygg. Den nedre del av hans trädgård, den som gränsar mot vår, är dessutom rik på buskage och barrträd.
I slutet av sommaren såg en av våra döttrar hur han ramlade bakåt på trottoaren eftersom han hade packat sin ryggsäck för tungt.
Joachim visste vilken farbror det handlade om och sprang ifatt honom. Då hade han redan kommit på fötter och fortsatt sin väg hem. Jag gestikulerade till Joachim att se till att han kom hem ordentligt.
Ryggsäcken var tung eftersom han hade handlat mat. Han skulle laga söndagsmiddag till sina barn.
Jag tänkte: ”Jag ska hälsa på honom dagen efter, se till så att han är okej”.
Men det gjorde jag ju inte.
Tänk om han blir kränkt.
Så har jag alltså tänkt.
Det är så befängt.
Jag har en bit banankaka i frysen.
I morgon går jag.
Gadda en padda:
- På Facebook i går såg jag en fråga om det finns någon som tatuerar djur.
Märka en markatta:
- Och jag hann tänka ”rakar man hela katten eller bara där tatueringen ska sitta?” innan jag insåg att det handlade om djurmotiv. Inget piggar upp en vardag som lite syftning.