Nu är det hela havet stormar i hemtjänsten
När sommaren slår till och svenskar lyfter upp ansiktena mot sol och semester då inträder hela havet stormar inom hemtjänstsektorn.
Den representant man vant sig mest vid går självklart på semester.
I mitt fall heter hon Margit och bryr sig om. Hon hör sig för. Hon vill hitta någon som kan ersätta just hennes pass. Hon tycks lyckas. Det blir en flicka som jag redan tidigare har haft kontakt med. Hon håller på med en utbildning och har det här jobbet som försörjning tills vidare. Hon har också ett par andra ströjobb. Hon går in för det hon gör. Vi går rätt bra ihop.
Jag kände mig relativt trygg när Margit sa adjö, men att jag skulle sakna hennes omtanke.
Unga Maja kom till morgonpasset (sen jag haft några gåtfulla "ramlingar" har det bedömts att jag ska ha övervak vid duschen. Samtidigt förbereds en frukost). På grund av min neurologiska fotskada har jag fått rätt till två kortare promenader med eskort två gånger i veckan. Det är biståndsbedömerskan som tar ställning till sånt.
Men nu är det som sagt semestertider och mina egna kompisar jag ibland promenerar med reser till Gotland. En sorts inre öken börja växa i mig. Särskilt när Maja inte kommer dag två. Man har gjort om Majas schema. Hon ska ha en annan uppgift inom organisationen. Vi som är klienterna, "ärendena", har i detta sammanhang ingen talan.
Det kommer alltså en helt ny flicka, Ellen, som aldrig tidigare jobbat inom hemtjänsten. Hon är dock fylld av god vilja.
Två dygn senare blir det riktigt spännande. Då inträder helgschemat. Då kan allt hända. Det kan komma en pojke. Det blir en söt flicka från ett främmande land. Jag vet inte hur mycket hon förstår av det jag säger. Jag planerar att hon skulle kunna köpa en paj till lunchen på ett närliggande kafé.
Vi är nu framme vid dagens hembesök. Flickan har ett namn som börjar på M. Det är slut på mina "matlådor" på "centralen" - för jag har varit bortrest en vecka och inte kunnat fylla i beställningsformuläret. Jag säger: Det finns ett litet kafé. Hon avbryter: "Å, du vill ha kaffe. Jag göra kaffe". Här kör vi fast. Och jag börjar gråta, fult och högt.
Hon blir vettskrämd förstås. ringer centralen och MAN i kortbyxor och stora kängor kommer för att ta itu med mig. Jag är bara ett av flickans tio ärenden före lunch och tio efter. En orimlig arbetsbörda. Och nu denna gråtande tant. Jag snyftar att det är slut på osten och filmjölken, men de får inte handla på helgen, säger hon. Mannen som tar tag i problemet heter Ahmed. Jag undrar varför inte flickan nr. två kunde ha kommit. Men hon jobbar ju inte helgen, se. Ahmed går och köper pajen. Jag slutar gråta.
Eftermiddagen ägnas åt en stund vid skrivmaskinen och en eftermiddagspromenad med två vänner som ännu inte lämnat stan. De åker först om två dagar. Det lackar mot middagstid och jag längtar inte hem till min soppburk. Några fler hemtjänstbesök
innehåller inte dagen. Jag har inte "kvällspatrull" som det kallas. Däremot kan jag plötsligt få svåra ångestattacker och panikringer den "psykjour" jag tillhör. Det sägs att jag där har en så kallad "vårdkrets", men är osäker på namnen. Det jag kommer på tillhör någon som inte jobbar just den eftermiddagen. Jag vet inte, fan, vad det är som sätter igång i mig vid en viss tid runt klockan 17.00. Jag bönar och ber att någon ska komma. Men se, det finns det ju inte tid till. Men ett telefonsnack kan gå för sig. Jag gnäller att jag vill träffa någon människa, men just denna eftermiddag är det inte möjligt. Men klockan 21 går nattjouren på och då skulle det kanske"
Jag börjar gråta förnedrande desperat: "Men det är ju nu jag har ångest". Tyvärr. Nu delar vi mediciner till patienter på stan som inte kan klara det själv. Har du inget lugnande hemma? (i klartext: Sobril). Men jag vill helst undvika att ta det på dagen jag har ju en nattmedicin byggd på ungefär samma koncept, eller hur?
Åter till hemtjänsten. Det är fjärde dygnet efter det Margit gick på semester. Morgontelefonsamtal. Vem kommer och hjälper mig i dag. Svar: "Det skulle vara Helena, men hon är sjuk i dag". "Och vem kommer då"? Det blir Ahmed.Jag gnäller att jag vill träffa någon människa, men just denna eftermiddag är det
inte möjligt.