Sommaren ska inte vara så här tropisk

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Sommaren 2002 är fuktig, het och svårandad. Påminner om det västindiska klimatet. Det är något definitivt fel med klimatförhållandena. Något som borde väcka rädsla. Oroliga frågor helt enkelt. Tidningarna låtsas som ingenting. De fortsätter att basunera ut att också resten av sommaren kommer att bli lika solig och fin. I Västindien är det okej. Där finns också den svalkande monsun som gör det uthärdligt. Men i centrala Stockholm står hettan still mellan ångande husväggar och när man går sipprar svetten från nästippen ner på överläppen. Det känns nervöst. Så här tropiskt varmt ska det inte vara så här långt norrut, och så länge sen.

Järngänget vid mina närmaste uteserveringar flyttar sig med solen. De sitter med bar överkropp, i varje fall med rejält uppknäppta skjortor, när det inte är solkiga ärmlösa linnen. De beställer in en öl till och stormtrivs. För mig är det mest ångest som präglar mitt sätt att svettdrypande ta mig uppför backen mot torget.

Människor i min generation minns den tid då en hetfuktig förmiddag med flugor som stacks förebådade åskvädret. Vi kastade oss på våra cyklar och trampade i väg till badviken. Vi visste att det var bråttom. För vid lunchtid skulle det stora svarta molnet växa upp bakom mejeriets tak och det gällde att fort ta sig tillbaka.

Vi hörde redan det första åskmullret. Solen var hetare än nånsin. Ångande av svett ställde vi ifrån oss cyklarna något så när under tak. Och nu kom en ordentlig åskknall. Vi störtade in på verandan. Vi stod alltid där när det var sånt här väder för att fort kunna springa ut om åskan slog ner i vårt tak. Man räknade hur lång tid det var mellan blixt och knall, på det viset kunde man ungefärligt räkna ut hur långt borta eller snarare hur nära åskcentrum vi befann oss.

När de första tunga dropparna dunsade i verandataket kände vi oss strax lugnare. Sammantryckta stod vi med mammor och någon besökande tant och tittade på ovädret. Regnet var stort och tungt, kunde ses som grova sneda blyertsstreck och på några minuter förvandlades gårdsplanen till en sjö med öar här och där. I god tid hade våra mammor ställt hinkar under stuprännorna för att samla upp det mjuka nyttiga regnvattnet. Det ansågs särskilt välgörande för hårtvätt. Vi visste då ingenting om hur detta vatten kunde ha blåst hit till oss från Ruhrområdet i Tyskland till exempel. Vi trodde helt enkel att regnvattnet var det renaste och nyttigaste av allt vatten.

Hur som helst, efter ett sånt här åskoväder var luften liksom tvättad, det gröna luktade friskare och grönare än någonsin. Ofta hade man haft huvudvärk innan eller man hade känt sig dåsig och grälsjuk. Men nu när det var över var man pigg och full av energi igen.

Det är just den dialogen mellan före och efter åskan som fattas. I Stockholmsområdet har vi haft några korta stora regn medan vi på tv sett hur regnet lagt södra delar av landet under vatten. Det ser svårt och tungt ut. Men samtidigt liksom normalt. Det ska vara en dialog mellan solhet torka och ymniga regn. Medan vi på den här breddgraden mest fått korta andfådda skurar som något väter ner gator och trottoarer men sen genast snabbtorkar när den heta solen är på igen. Jag häpnar över att medierna inte diskuterar det onaturliga i denna tropiskt fuktiga och onaturliga värme. Det talas inte mycket - om alls - om ozonlagrets predikament.

Jag har besökt breddgrader där sådan fuktig hetta är normal och turister åker dit för att under ett par veckor svettas och lapa sol. Jag menar, där är det normalt och helt i sin ordning. Men att man inte mera diskuterat det sjuka i att vi plötsligt har det lika hetfuktigt som på Barbados skrämmer mig. Om vi åtminstone också haft de väldiga regn som var en sån befrielse.

Jag minns hur det kommande regnet lät som ett dån. Min kavaljer skyndade sig att ta oss in under ett utskjutande tak. Regnet kom som en storm och en plötslig kyla där man stod tryckt mot väggen och kände vätan genom det tunna bomullstyget. Vattnet studsade ett par decimeter högt i den trasiga asfalten. Efter en kvart var det över. Ytterligare en kvart och allting hade torkat igen. Men världen luktade ny och fräsch. Det var underbart lätt att andas.

Kerstin Thorvall (kolumnister@aftonbladet.se)