”Det finns inga likheter med Himmelska fridens torg”

Demonstranternas naivitet är densamma som för 25 år sedan

HONGKONG. När mörkret föll samlades fler och fler människor i den fuktiga hettan kring regeringskvarteren. De möttes i små grupper och pratade, de satt var och en för sig och glodde i mobiler, de samlades i ett slags spontana klasser och diskuterade politik.

Ett tungt åskväder hade dragit över staden vid lunchtid. Nu kämpade studenter i 20-årsåldern med spretiga kvastar för att få bort vattnet från Harcourt Road. Andra plockade skräp och la i svarta plastsäckar.

Kina är nog det enda landet där ungdomar städar samtidigt som de gör uppror. Det beror på skräcken för kaos som förenar protestanter och regering i ett osynligt band, ty kaos betyder svält.

De som var gamla nog att minnas när Kina tog över Hongkong från kolonialmakten Storbritannien 1997 visste att det öste ner då också. Monsunen svepte över ön och dränkte det ceremoniella överlämnandet, och betydelsen av ovädret var ett allmänt samtalsämne.

Någon sa att det betydde olycka. En annan sa att det innebar tur. En tidning rapporterade att regn och vind förebådade en stor mans avfärd.

Men det där mindes inte så många i grupperna kring den höga regeringsbyggnaden i svart glas som blir hotfullt när byggnaden är nersläckt och man vet vad den symboliserar.

Hur länge har protesterna pågått? Två veckor?

Inte ens demonstranterna själva är säkra. Det blir lätt så när dagar och nätter flyter ihop i ett envig med polis och myndigheter, i förhoppningar och rykten, i rädsla och ilska, i väntan under tunna tältdukar, under viadukter och i traktens gallerior.

Inte heller Yvonne Leung, en 21-åring som studerar statsvetenskap och juridik, vet hur länge hon har demonstrerat. Hon stod i ett litet provisoriskt Röda kors-tält där några av de unga kvinnorna hade satt röd tejp i kors på sina nakna överarmar. Yvonne Leung är en av studentledarna som formulerar demonstranternas krav.

Hon var hes. Hon var trött. Ständigt såg hon på sin mobil och knappade in sms.

– Det handlar om Hongkongs framtid, om vår frihet och demokrati, sa hon.

Hongkong är en del av Kina och sedan överlämnandet 1997 ett självstyrande område. Demonstranterna protesterar mot att regeringen i Peking vill bestämma vilka som får kandidera till valet av lokal regeringschef 2017.

Vad kan ni uppnå?

– Det vet jag inte. Vi är redo att ha en öppen dialog med regeringen. Vi är redo att kompromissa.

Yvonne var försiktig. Hon sa: Vi gör inte uppror. Det här är ingen revolution. Vi ska inte störta regeringen. Vi vill bara ha demokrati.

Jag såg mig om. Jag såg en vägg täckt av handskrivna lappar med meddelanden till demonstranterna:

"Hopp"

"Stöd studenterna"

"Studenter, ni är ärliga och inte själviska. Ni är passionerade. Vi är stolta över er. En pensionär."

Jag såg ingången till regeringsbyggnaden översållad av lappar, affischer och nidbilder föreställande Hongkongs regeringschef CY Leung.

Bortifrån en av de spontana klasserna hördes applåder.

En karl på trottoaren orerade med gestikulerande armar och några stannade och lyssnade.

Ljuden. Hettan. Tälten. Debatterna. Det provisoriska självstyrande samhället som spontant växt upp mitt i miljonstaden, bokstavligt talat i maktens skugga.

Så här såg det ut i Peking i maj 1989. Studenterna ockuperade Himmelska fridens torg och krävde demokrati. De hade inte särskilt genomtänkta idéer om vad det ordet betydde mer än ett anständigt styre och frihet från korruption.

Det räckte för att regimen skulle skicka in stridsvagnar och soldater som sköt skarpt. Vi vet ännu inte hur många hundra som dödades.

Jag nämnde Himmelska fridens torg för Yvonne Leung. Allt hon hittills hade sagt var en upprepning av orden för 25 år sedan. Demokrati. Dialog. Till och med hesheten var densamma: resultatet av dagar och nätter av diskussioner.

– Nej, nej, sa hon. Det finns inga likheter. Detta handlar bara om Hongkong. Vi försöker inte vara en modell för andra kinesiska städer.

Skulle det argumentet bita på makthavarna i den här staden och dem uppe i Peking? Även demonstranternas naivitet är densamma som för 25 år sedan.

Den naiviteten parad med vrede har drivit ut dem på gatorna. Och som alla vet får de maktlösa makt när de blir tillräckligt många.

Följ ämnen i artikeln