Klüft borde satt stopp – på topp

Äntligen har OS börjat. Äntligen har livet fått en mening. Jag skojar inte. Arenaidrotten är det moderna samhällets gladiatorspel, men oblodigare än antikens legaliserade av­rättningar. Men de uppfyller samma behov: spänning, för­väntan och underhållning.

Ju mer professionaliserad idrotten blir och ju starkare ställning sponsorerna får, desto större prestationskrav ställs på atleterna. Dessa är i dag i lika hög grad reklampelare/handelsvaror som idrottsmän.

Men inte bara kommersiella företag pumpar in pengar i idrotten. Stat, kommuner, idrottsförbund och dito föreningar gör det också. Därför förväntas stjärnorna göra motprestationer, inte minst åt oss skattebetalare. Med våra skattepengar har även vi bidragit till att försörja stjärnor som Pernilla Wiberg, Ingemar Stenmark, Anja Pärson och Christian Olsson.

Idrott är big business. Därför är det så många idrottsstjärnor som längre än de borde klamrar sig fast vid livet i rampljuset. De senaste åren har bjudit på flera patetiska exempel. I dag ser vi Carolina Klüft på meterhöga reklamtavlor på stan välsminkad med sina guldskor från 2004 tryckta mot kinden i en reklamkampanj för ett sminkmärke. Men vi får inte se henne hoppa i OS, eftersom hon inte presterat ett enda längdhopp värt namnet i år.

Carolina Klüft borde ha slutat när hon stod på topp, det vill säga när hon slutade med sjukampen. Detsamma gäller, tyvärr måste jag säga, Susanna Kallur. I fyra år har hon dragits med allvarliga förslitningsskador i benet, skador som gör att hon förmodligen aldrig kommer att kunna springa häck mera.

Anja Pärson borde ha slutat sin alpina karriär för två år sen. I vintras var det patetiskt att se den forna världsstjärnan hamna på 28:e eller 13:e plats. Christian Olsson gjorde det enda rätta och slutade när benen inte höll längre. Detsamma gäller höjdhopparen Linus Thörnblad, vars nerver inte pallade för trycket.

Inget är så sorgligt som när stora stjärnor inte kan leverera längre. Därför inställer sig frågan: Varför satsar tävlingsarrangörer pengar på att få hit för länge sedan slocknade stjärnor som Merlene Ottey? När hon häromveckan sprang 100 meter på Folksams GP i Karlstad gjorde hon det på tiden 12.12. Hon sprang in som näst sista dam slagen av en mängd svenskor, vars namn jag aldrig har hört talas om. Merlene Ottey svarade på frågan varför hon fortfarande tävlar: ”Jag vill se hur länge jag klarar en tid under 12 sekunder”. Det gör hon inte längre.

”SLUTA LÅNA”

... ropar bankerna till oss. Lånekarusellen är över och nu ska vi spara våra surt förvärvade slantar på bankkonton igen – till usel inlåningsränta förstås. Bankerna kan inte längre låna billigt på marknaden. Därför är man nu ute efter småspararnas pengar för att tillgodose kapitaltäckningskraven. Men ännu har jag inte hört någon bankdirektör säga att man tänker höja inlåningsräntorna. De vill bara ha våra pengar, men vägrar betala för dem.

SATMARA ...

... ragata, tosa, toka, laura och virrpanna. Så här förklenande beskrivs kvinnor fortfarande i tidningarnas korsord. Däremot har jag inte hittat några liknande uttryck om män. Synonymer till ”man” i korsorden är i stället Casanova, Adonis och kraftkarl. Varför tillåts korsordskonstruktörerna fortfarande föra vidare dessa djupt fördomsfulla beskrivningar av kvinnor? Låt oss gå till storms mot manssamhällets sista bastion – korsorden!

Följ ämnen i artikeln