Slår Hedengrens igen kan jag lika gärna flytta till Grums

Jag bor i centrala Stockholm men om Hedengrens bokhandel slår igen kan jag lika gärna flytta till Grums eller Vetlanda.

Vi som bor i Stockholm gör det i regel för att vi älskar metropolens överraskningar och ymnighet. Här kan man hitta allt och alla sorters människor.

För att få leva i myllret och toleransen är vi beredda betala ett ganska högt pris i form av trängsel, svindlande lägenhetspriser, grinig trafik och föroreningar.

Nu inträffar det fruktansvärda att storstaden är på väg att bli lika enahanda som Grums.

Hedengrens är det stora testet. Den bokhandeln har legat på Stureplan sedan 1897. Det är Stockholms sista riktiga boklåda i fullformat, här finns allt och dessutom på nio språk. Man kan ägna timmar åt att strosa omkring, bläddra, smakläsa, ställa tillbaka, leta efter något annat, bli överraskad.

När jag tänker efter är det nog Sveriges sista bokaffär med så att säga encyklopediska ambitioner. Hedengrens öde är därför en riksangelägenhet.

Ägaren heter Nicklas Björkholm, en skäggig 51-åring som kom hit som gymnasiepraktikant 1981. Han fick börja med att packa upp böcker och blev kvar därför att han älskade atmosfären.

Den gamle ägaren Gunnar Kumlin dog 1984. Han testamenterade rörelsen till personalen. En efter en har de gamla medarbetarna försvunnit och Björkholm är nu tillsammans med sin fru Anna-Lena ensam ägare.

Varför ska allmänheten bry sig om en enstaka butiksinnehavares bekymmer? frågar säkert någon läsare.

Därför att en bokhandel som Hedengrens är något mer än en butik. Den är en kulturinstitution. Den bidrar till att lyfta staden, den skänker atmosfär och bildning precis som Operan och Dramaten. Även om du aldrig sätter din fot på Operan har du glädje av att den finns.

En stad utan sådana kulturinrättningar är ingen riktig stad utan bara en anhopning av stenhus, överbelastade gator och trafikljus.

Det är bäst att jag här inflikar att Hedengrens inte är en plats för skönandar även om sådana syns bland hyllorna. De flesta kunderna är vanligt folk som köper deckare, romantik och barnböcker.

I tio år har Nicklas Björkholm och hans medarbetare kämpat för att hålla liv i rörelsen. Årsomsättningen har sjunkit från 34 miljoner till 20. Han har skjutit till 1,2 miljoner av egna pengar, bland annat ett arv.

Förklaringen till svårigheterna är naturligtvis näthandeln. Jag anar en bitter biton när Björkholm berättar om personer som kommer in och ber om personalens kvalificerade råd angående exempelvis barnlitteratur, tackar och går.

– Sedan beställer de på nätet.

Han sitter i sitt lilla kontor på nedervåningen. Det är lunchtid och ovanligt mycket folk ute i butiken. Kanske har de hört att stadens sista fullsortimentsbokhandel är i fara.

Björkholm berättar om en obetald hyresräkning och leverantörer som väntar på att få betalt.

– Vi får panta flaskor.

En bättre lösning är att den läsande allmänheten tar sitt ansvar och stödjer bokhandeln. Nätet är bra men kan aldrig bjuda på den service och vägledning, den trivsamhet och upptäckarglädje som en bra affär ger.

Hedengrens bjuder på helhetsupplevelse, för att tala med tidens klyscha.

Gå dit och handla! För det är väl ingen som tycker att denna fantastiska lokal ska ockuperas av ännu ett Dressman eller H&M? Eller ännu ett kafé som det numera finns flera av i varje kvarter?

Och relevanta myndigheter bör snarast undersöka om Stockholms sista riktiga bokhandel kan få kulturstöd. För vi vill inte att Sveriges huvudstad ska bli ett gigantiskt Grums – ett Grums utan närhet till Vänern eller ens Karlstad.