”Har inte Lena Adelsohn Liljeroth ansträngt sig?”

Ministern var emot bidrag – men tar själv emot pengar från staten

Ministern var emot bidrag – men tar själv emot pengar från staten.

Förra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth har en minst sagt motsägelsefull inställning till ekonomiskt stöd från statskassan.

Konstnärer ska inte ha något.

För egen del har hon inget emot det.

VISBY. Inkomstgarantin för konstnärer och pensionen till före detta ministrar kom till av ungefär samma skäl. Personer som av olika anledningar inte fick ett nytt jobb, eller tillräckligt många uppdrag, skulle ekonomiskt hållas under armarna med statliga pengar.

Som kulturminister avskaffade Adelsohn Liljeroth (M) det statliga konstnärsstödet på 18 500 kronor i månaden till sammanlagt 135 personer. Motiveringen var en självklarhet, att det är bättre att jobba än att inte göra det.

Nu har den förra kulturministern själv varit arbetslös i nära två år. I stället för att jobba uppbär Lena Adelsohn Liljeroth drygt 61 000 kronor i månaden i statsrådspension. Hon uppger själv att hon haft svårt att få ett nytt jobb. Men tror man riktigt på det?

De övriga ministrarna i Alliansregeringen har antingen, som Fredrik Reinfeldt, startat eget, har en bukett styrelseposter som Anders Borg eller jobb med rejäla löner som Nyamko Sabuni som jobbar med hållbarhetsfrågor på ÅF, före detta Ångpanneföreningen.

En person som jobbat med Fryshuset, som suttit i riksdagen och åtta år i regeringen borde rimligen ha lättare att få ett välavlönat uppdrag än någon halvkänd skulptör. Men Lena Adelsohn Liljeroth har inte lyckats. Eller kan det vara så att hon inte ansträngt sig tillräckligt?

Jag är för inkomstgarantier, och pensioner, för politiker. Praktiskt taget ingen annan kastas ut från jobbet från en dag till en annan utan möjlighet att förbereda sig för en framtid utan andra uppdrag. Men systemet kan överutnyttjas av den som har ett rymligt samvete.

Eskil Erlandsson (C), jordbruksminister, i Alliansregeringen blev utan statsrådspost när Alliansen förlorade valet. Men han saknar inte uppdrag. Han sitter i riksdagen och är vice ordförande i EU-nämnden. För dessa uppdrag uppbär han 71 760 kronor i månaden, en summa som de flesta skulle klara en ganska behaglig tillvaro på.

Därutöver kvitterar han ut 22 224 kronor i månaden i statsrådspension, alltså totalt nära 94 000 kronor per månad. Helt enligt gällande regler. Men är de rimliga?

Det råder det sannolikt delade meningar om. Men däremot kan man konstatera att den som byter jobb på den vanliga arbetsmarknaden inte kan räkna med att den gamla arbetsgivaren fyller ut en del av skillnaden mellan en ny lägre lön och en gammal, högre lön.

Ett statsråd tjänar i dag 130 000 kronor i månaden. Det förklarar varför Erlandsson har pension trots att han har ett nytt uppdrag. Staten ser nämligen till att han inte förlorar hela differensen mellan den nya och den gamla lönen. Bussigt av den.