Har identitetspolitiken verkligen förstört allt?
Andrev Walden läste 300 debattartiklar i jakt på identitetspolitiken.
I ett försök att tänja gränserna för hur tråkigt en människa egentligen kan ha bestämde jag mig för att läsa alla texter som skrevs på DN Debatt 2016. Det var dåligt bestämt för textmassan visade sig vara större än Tolkiens ringentrilogi (jag tog en paus och räknade på det där när jag hade som tråkigast men då blev det bara ännu tråkigare) och det fanns liksom ingen hobbitresa att fästa blicken på, handlingen började bara om hela tiden.
Det hände väl att jag skummade en del, åtminstone under själva sorteringsfasen. För det fanns en poäng med tråkiga, det vill jag understryka. Jag letade efter någonting.
Det finns ett nött påstående som brukar låta ungefär så här: “vänstern ägnar sig bara åt identitetspolitik och det är därför man tappat kontakten med verklighetens folk”.
Det upprepas ofta – från olika håll eftersom identitetspolitiken tar genvägar över de traditionella konfliktlinjerna och provocerar i alla möjliga läger – och ifrågasätts sällan.
Det är ju svårt att värdera ett påstående när ingen är riktigt överens med någon annan om vad identitetspolitik egentligen är. Vilket gör begreppet behändigt för den som vill skjuta samtid från höften, en statsvetare kan till exempel mullra om att dagens polariserade debattklimat helt och hållet är identitetspolitikens fel.
Inte ens nationalencyklopedin vill ta i begreppet, men om man försöker sig på en allmängiltig men omsorgsfull definition skulle den kunna se ut ungefär så här: ställningstaganden grundade på särintressen för en enskild social grupp – beskuren efter till exempel kön, etnicitet, kultur eller nationalitet – som försöker förbättra sin position inom det befintliga systemet (snarare än att angripa själva systemet) genom att peka på diskriminering eller kräva något slags erkännande. Centralt brukar man även sätta idén om att den levda erfarenheten är överordnad politisk ideologi och bör ge tolkningsföreträde.
Om det där lät stramt kommer här en generösare definition baserad på hur begreppet används som skällsord i flöden och kommentarsfält: det mesta som har med feminism, antirasism och HBTQ-frågor att göra.
Ironiskt nog brukar de hårdaste kritikerna vara förhållandevis vänligt inställda till samtidens mest högljudda identitetspolitik: den nationalistiska. Även om den ofta är kodad med öppna etiketter som “verklighetens folk” eller “svenskarna” med tillhörande “svenska värderingar”.
Oavsett vad identitetspolitik är måste den i alla fall ha urartat 2016 för i november satte moderaternas partisekreterare Tomas Tobé ner debattfoten under rubriken “Identitetspolitiken har nått vägs ände”. Och han riktade ett anklagande finger mot “etablissemanget” (vänsterblocket).
Och jag tänkte att det där borde man mäta någon dag. Sen blev det plötsligt någon dag och jag tänkte att DN Debatt kunde vara en relevant plats att börja på eftersom det är lite av den svenska debattens centrecourt, en arena där signalord och faktisk politik samsas om utrymmet.
När jag hade sorterat ut alla texter undertecknade av någon från (eller med dokumenterad koppling till) något av de åtta riksdagspartierna skrivna under 2016 var det 300 texter kvar. Och när jag hade gått igenom dem kunde jag konstatera att inte en enda text var identitetspolitisk. Enligt den omsorgsfulla definition.
0 procent.
När jag prövade en mer tillåtande definition i linje med hur begreppet används som slagträ i debatten – är textens huvudspår ett försök att flytta fram positionerna för eller bekämpa diskriminering av en enskild gruppering baserad på till exempel etnicitet, kultur eller HBTQ-tillhörighet? – kunde fem av de 300 texterna definieras som identitetspolitiska. Eller 1,6 procent.
Ett MP-signerat krav på att polisen agerar mot antiziganistiska hatbrott, en replik från en S-kvinna som efterlyser kvotering i bolagsstyrelser, en aningen dramatiserad replik från två liberaler om att Reepalus förslag om reglering av vinster i välfärden innebär “näringsförbud för kvinnor”, ett löfte från tre S-ministrar om att ytterligare stärka transpersoners rättigheter samt en slutreplik om transvården från en av S-ministrarna.
Och där närmar vi oss en intressant fråga: när du rasar mot identitetspolitiken, vad är det egentligen för frågor du tänker på?
Är det arbetet mot hatbrott som förstör politiken? Säg då det. Om det är kravet på kvotering i bolagsstyrelser, säg det. Om det är HBTQ-personers strävan efter att betraktas och behandlas som fullvärdiga människor, säg det.
Så att det finns någonting mer än ett signalord att diskutera.
Och om det inte är just de här identitetspolitiska frågorna som avses när du pratar om det identitetspolitiska spöket som hemsöker svensk politik i allmänhet och “vänstern” i synnerhet, berätta var jag ska leta och mäta. DN Debatt var i alla fall inte rätt ställe.
Jag befarar att idén om att identitetspolitiken lagt sig som en kvävande filt över allt det andra, den “vanliga” politiken, är lite som idén om samtidens lättkränkthet. En saga.
Det betyder inte att identitetspolitiken saknar baksidor (en gardering som varje positivt sluttande text om identitetspolitik måste innehålla och det verkar dumt att chansa), bara att den “vanliga” politiken knappast är döende.
I de 20 texterna undertecknade av minst en (V)-skribent skymtade ingen identitetspolitik alls, de rörde sig mest kring vård, omsorg, klimat och klassklyftor på ett rätt “vanligt” vänstervis.
De 42 texterna undertecknade av minst en (MP)-skribent handlade mest om klimatfrågor, i övrigt var spridningen stor men med nämnvärt fokus på bostadsbyggandet och skolan.
De 115 texterna undertecknade av minst en (S)-skribent präglades av treenigheten vård/skola/omsorg men textsoppan var även kraftigt kryddad med försvarsfrågor och bostadspolitik. Det finns egentligen inga områden S-skribenterna drar sig för att veta bäst och mest om, inte ens samarbetspartiernas hjärtefrågor, eller rymden(!). S-trupperna är ju lite av debattens salongsberusade svärfar på det sättet.
Nu ska jag spela tv-spel en stund i ett försök att be mina ögon om ursäkt för att vi haft så tråkigt ihop.