Debatten om IS-jihadisterna missar de viktiga frågorna

Det kan bli svårt att döma svenska IS-stridande om Sverige skulle ta hem dem. Arkivbild.

Den pågående debatten om vad Sverige bör göra med IS-jihadister och deras familjer plågas av ett betydande mått av förvirring.

Dessvärre flyttas fokus från de riktiga problemen.

Om jag förstår den senaste stormen i sociala medier rätt bygger den på tre samverkande händelser.

I USA har president Trump krävt att europeiska länder tar tillbaka tillfångatagna IS-krigare och deras anhöriga från Syrien, i Storbritannien har inrikesminister Sajid Javid sagt att han ska göra allt i sin makt för att hindra en ung kvinna med barn som har anslutit till terrororganisationen från att återvända till London och i Sverige har den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali än en gång twittrat.

Kakafonin som utbröt nådde snabbt Richterskalan, Twitter klövs i ett för och ett mot, jämförelser gjordes med hur kvinnor som låg med tyska nazister under andra världskriget behandlades, mer och mer svårbegripliga ståndpunkter dök upp och innan någon visste ordet av hade Eva Dahlgren lagt sig i och inom sekunder blivit anklagad för att vara jihadist.

Det enda folk tycks vara något så när överens om är att barnen är oskyldiga, även om avvikande åsikter har anmälts till och med på den punkten.

Problem med denna debatt saknas inte.

För det första är många av dem som har rest till Irak och Syrien för att delta i striderna svenska medborgare. Sverige kan med andra ord inget annat göra än att släppa in dem om de knackar på dörren.

För det andra har Sverige inte som vana att bistå misstänkta brottslingar i utlandet med konsulärt bistånd att komma hem och lär knappast ha en annan inställning till personer som kan ha begått grövsta tänkbara kriminalitet. Inte heller deras familjer kan räkna med sådan lyx.

För det tredje är situationen i länder som Syrien och Irak sådan att Sverige av säkerhetsskäl inte kan hjälpa kvinnor och barn som sitter i ett kurdiskt fångläger och inte misstänks för brott.

Att människor har struntat i att UD sedan 2011 i tydliga ordalag avrått från resor till regionen lär för övrigt inte öka Sveriges vilja till heroiska operationer.

Och för det fjärde har mig veterligen ingen svensk kvinna som sitter fast i det forna kalifatet vädjat om hjälp från arvfurstens palats.

Diskussionen handlar med andra ord i allt väsentligt om icke-frågor.

Samtidigt brottas Sverige med problemet om hur de som har återvänt eller som kommer att återvända ska hanteras: Av de cirka 300 personer som har rest till IS bedöms runt 100 finnas kvar i konfliktzonen.

En krigstribunal borde inrättas där europeiska länder tillsammans kan lagföra terrorister som har begått brott i Syrienkriget.

I avsaknad av en sådan får Sverige försöka ställa personer som begått olika folkrättsbrott inför rätta. Det är ingen omöjlig uppgift, så sent som i dag dömdes en person som stridit i Irak till ett år och tre månaders fängelse för krigsbrott.

Men att det inte är omöjligt innebär inte att det är enkelt. Så länge brott måste bevisas kommer det i själva verket att bli svårt.

Människor som har begått oerhörda förbrytelser kommer sannolikt gå fria. Det är inte bara stötande. Det kan leda till att Sveriges säkerhet försämras.

Den här frågan handlar dock inte bara om bestraffning. I Göteborg söker socialarbetare upp varenda återvändande IS-jihadist, gör barnavårdsutredning och försöker undersöka om de är kvar i extremistiska tankemönster.

Stockholm har gjort en annan tolkning av socialtjänstlagen och kommit fram till att socialarbetare inte kan närma sig dem.

Det är om dessa frågor debatten bör handla. De är betydligt viktigare än en moderat riksdagsledamots twittrande.