Kanske är vi för välorganiserade
På Bergsgården i Kopparberg, hemmet för ensamkommande ungdomar, står två goda ting bredvid varandra - och kanske mot varandra.
Å ena sidan finns här 34 ungdomar som spritter av liv och ambition. Några av dem är analfabeter, några tämligen välutbildade (sexårig skola), några verkar i grunden glada och harmoniska, någon är frustrerad och ledsen.
De vill framåt.
När jag frågar vad de tänker om framtiden svarar de med en palett av drömmar, planer, vilja.
- Frisör eller tandläkare, säger Fahrad, en 16-årig afghan som har flytt tre gånger i sitt liv.
I sex år bodde familjen i Pakistan för att slippa talibanernas skräckvälde. Åter i Kabul engagerade sig Fahrads storebror för mänskliga rättigheter. Efter hot flydde familjen till släkt i den östliga Ghazniprovinsen. Och nu har Fahrad efter en 47 dagar lång färd genom Pakistan, Iran, Turkiet, Grekland, Makedonien, Serbien, Slovenien, Österrike och Tyskland kommit till Sverige. Han har sett fem människor dö längs vägen.
- Eller konstnär! säger han.
Fahrad har ställt ut fina målningar på galleri Blå Soffan som ligger under Ica på Bergmästargatan: en båt över havet, händer som sträcks ur djupet och famlar efter hjälp.
Jag frågar andra vad de vill bli.
Affärsman, säger en syrisk yngling vars pappa har byggföretag i Damaskus.
Läkare, säger hans kusin.
Professionell karateinstruktör, säger en tredje. Eller konditor, tillägger han, jag är bra på att göra sötsaker. Hans pappa driver restaurang i Afghanistan.
Veterinär, säger en kille från Somalia.
Polis.
Arkitekt.
Advokat, elektriker, fotbollsspelare, ögonkirurg, designer, pilot, civilingenjör, informationstekniker.
Under ett par dagar i Kopparberg hör jag så många drömmar, så många stora planer.
Å andra sidan har dessa ungdomar kommit till ett av världens mest välorganiserade samhällen. I Sverige lämnas inget åt slumpen, på gott och ont. Mest gott.
Mia Lejonqvist, hemmets chef, bjöd in ungdomsmottagningen för sex och samlevnad. ”Så att pojkarna vet vart de ska vända sig.” De fick skriva ner sina frågor på lappar så att de inte behövde tala om känsliga saker inför kamraterna.
Polisen har varit här och informerat om bilbälteslagen och att man inte ska skjutsa på cykel. Samt klargjort att polisen i Sverige skyddar invånarna och slår dem inte.
Jag går runt på hemmet som är en stor, röd träbyggnad i ett skogsbryn. Man ska ta av sig skorna innanför dörren. Stolarna i matsalen är alltid upphängda med armstöden på borden, som en reflex, så att det alltid ska vara lätt att sopa antar jag.
Inne i Fahrads och kamraten Rezas rum har de tejpat A4-papper på våningssängens stege så att den inte ska bli smutsig.
Måndag till torsdag erbjuder personalen hjälp med läxläsning på kvällarna.
På väggen hänger ett papper med ”nio effektiva sätt tips för att hjälpa sömnen på traven”. Kopparberg är centralort i Ljusnarsbergs kommun. På en anslagstavla finns kommunens värdegrund uppsatt: ”... möta människan respektfullt och jämlikt ...” Där finns till och med en blankett där den missnöjde kan fylla i vad som felas:
”För oss inom socialförvaltningen är det viktigt att klagomål, synpunkter och förslag kommer fram. På så vis får vi en chans att förbättra vår verksamhet.”
Tänk att komma hit från ett land där regeringen bombar sina medborgare med oljefat, tänk att komma hit från ett land där religiösa fanatiker korsfäster hädare, tänk att komma hit från korruption, krigsherrar, självmordsbombare och platser där inga myndigheter alls existerar!
- Jag är säker här. Jag ser medmänsklighet när jag tittar i människors ansikten, säger Fahrad.
- Vi måste lära oss språket så att vi också förstår vad som rör sig i deras hjärtan, säger en annan grabb, Gholam.
Självklart finns problem. Många av ungdomarna har ångest. De oroar sig för sina familjer. Nerverna sitter utanpå ibland. Det blev slagsmål under en fotbollsmatch för inte länge sedan. Svenska är ett svårt språk att lära sig.
2015 var året då det strömmade in flyktingar i vårt land, året då alla dessa ensamkommande ungdomar knackade på porten. Hur ska deras vitalitet och initiativförmåga kombineras med vårt extremt ordentliga samhälle?
Mia Lejonqvist berättar om olika bidragsformer, stödpaket, studieformer och åldersgränser. Jag ger snabbt upp. Det är för mycket att ta in och begripa.
Kanske är vi för välorganiserade, kanske måste vi tänka radikalt nytt om alla dessa flyktingar snabbt ska integreras.
Väldigt få i Sverige vill att arbetsmarknaden i vårt land ska se ut som den i USA.
Så vad ska vi göra? Hur ska Fahrad och alla hans kamrater få göra nytta och bli svenskar?
Jag sitter i matsalen på Bergsgården och tittar på ungdomarna och undrar hur deras liv ter sig om fem, tio år. Tanken att de kan sitta fast i något getto och leva på bidrag och enstaka svartjobb är nästan outhärdlig.
Det brådskar.
Får ett par foppatofflor
På Bergsgården finns för närvarande 14 afghaner, 5 syrier, 2 somalier och 13 eritreaner i åldern 16–18 år. De får 24 kronor per dag från Migrationsverket. Pengarna ska räcka till kläder och fritidsaktiviteter. Av Ljusnarsbergs kommun får ungdomarna fem par strumpor, ett par foppatofflor, två lakanset, en handduk, två badlakan, fem t-tröjor, fem par kalsonger och månadskort till länstrafiken.
”Tidigare fick alla pojkar vinterkläder men det är inte vår uppgift att förse dem. Pengarna räcker inte”, säger föreståndaren Mia Lejonqvist. Ungdomarna får köpa begagnade kläder för sparpengar.
2015 anlände 35 369 ensamkommande flyktingbarn till Sverige. Hittills i år har det kommit 823.