Ministern som inte hade någonting att säga om tågeländet
Tågen, denna ständiga källa till välunderbyggd folklig ilska, var föremål för presskonferens i dag.
Värden tillställningen var infrastrukturminister Andreas Carlson, vars stab hade lockat till sig de stora mediehusen med ett löfte om att ”stärka järnvägstrafikens robusthet”.
Inte en dag för tidigt, misstänker jag att såväl väljare som näringsliv tycker.
Tåg ställs in, tåg är kraftigt försenade, nytt planeringssystem visar sig inte fungera, ena året är jultrafiken som är hotad, andra året midsommartrafiken, vissa år båda två, godsbolagen är vansinniga över att aldrig få besked om när deras varor kan transporteras...
Och när vi trodde att ingenting kunde bli värre påpekade Riksrevisionen surt Trafikverkets två avgiftssystem som ska motivera tågbranschen till bättre punktlighet är värdelösa.
Carlson, den välkammade kristdemokraten, på gott och ont betydligt mindre yvig än sin partiledare, kunde onekligen haft en mindre krävande portfölj.
Det skulle dessvärre visa sig att han inte hade ett dugg av vikt att säga.
Statsrådet skred in på scenen i regeringskansliets pressrum exakt klockan 14, punktlig, till skillnad mot de tåg han är politiskt ansvarig för.
Han tog ett andetag och berättade att Trafikverket ska få i uppdrag att rapportera till regeringen vad myndigheten gör för att få ordning på eländet.
Ursäkta, men är det inte redan så att verket mellan varven redogör för sina vedermödor till infrastrukturministern?
Dessutom förväntas tågbranschens aktörer lära sig att ”utveckling”, ”innovation” och ”investeringar” är viktiga komponenter.
För all del, men om det inte finns folk i transportsektorn som redan har begripit detta är inkompetensen mer utbredd än vad vi har förstått, hur nu det kan vara möjligt.
Carlson, den välkammade kristdemokraten, hade en snygg ljusgrå kostym, intressant blågrå slips och mörkbruna lågskor.
Skor som såg ut att vara att det slag som moderna manliga högerpolitiker bär. Bra kvalité, randsydda, men inte för dyra, överdriven exklusivitet riskerar att fjärma från vanligt folk.
Han är en politiker som oftare än många andra håller presskonferens: med anledning av den höjda terrorhotsnivån var han bara härom dagen i farten och förklarade med landsfaderlig röst att vi inte ska sitta med lurar i öronen i kollektivtrafiken.
(Lycka till med att få kidsen att gå med på det.)
Showen var över på åtta minuter, ”järnvägsunderhållet ska bli lika effektivt som ett depåstopp inom Formel 1”, dags för frågor, sex reportrar närvarande.
– När kommer den här satsningen få effekt på tågtrafiken, undrade ekots utsände listigt.
Ministern for iväg i en utläggning om en underhållsskuld som tagit tid att bygga upp och som kommer att ta tid att betala, ett svar av det slag som politiker ger då de inte har något svar.
Jag kom på mig själv med att tänka på den strävsamma duon Morgan Johansson och Mikael Damberg och deras eviga presskonferenser.
Först kallade justitieministern till sig journalister och berättade att utredning skulle tillsättas. Några månader senare var det dags för inrikesministern att meddela att utredning hade tillsatts.
Ett och samma ämne kunde resultera i fyra-fem presskonferenser innan lagen äntligen var stiftad och vi med lite tur slapp lyssna mer på tjatet.
Den nya regeringen lade i början ribban högre, men har undan för undan sänkt den.
Bland klassikerna i genren märks ett arrangemang som statsminister Ulf Kristersson och justitieminister Gunnar Strömmer höll mitt i sommaren.
”Nyheten” var att de 15 myndigheter som ingår i samverkansrådet mot terrorism ska samarbeta lite mer.
Efter den allmänna frågestunden var det dags för enskilda intervjuer. Ekot började, sedan var det SVT:s tur.
Jag lyckades klämma in en fråga mellan dem.
– Dina skor, vad är det för märke på dem?
Den välkammade kristdemokraten tittade ner på dem, lyfte ena foten för att undersöka om sulans undersida innehöll ett svar, satte ner den igen.
– Låt mig få återkomma om det.