Läckbergs självhat är inte min verklighet
Jag älskar min kropp.
Självklart.
Den är den enda jag har, och den är bara min.
Camilla Läckbergs ”Sommar”-program handlade om att hata sin kropp. Hon pratade i en och en halv timme om hur mycket hon väger.
”Jag lovar – det finns ingen som hatat min kropp lika mycket som jag själv”.
Hon kallar det fullkomligt bisarrt att hon låtit något ”så löjligt och ytligt som vikt påverka mig så mycket”.
Det är bara att hålla med.
Hon gjorde sin djupt personliga berättelse om kampen mot kroppen till allmängiltig sanning. Hon pratade om ett ”vi” och ”så många kvinnor därute som förminskar oss och som hatar oss själva”.
Det finns faktiskt många av oss som inte gör det.
”Det är vi själva som dömer oss hårdast”, påstod hon. Men de flesta kvinnor dömer inte alls ut sig. Vi accepterar våra kroppar och dem vi är, vi känner vårt värde.
Hennes resonemang påminner om när kända kvinnor berättade om hur hemskt det är att åldras, och hur pinsamma och osynliga äldre kvinnor är.
Men någons självhat är inte min verklighet bara för att vi båda är kvinnor. För att travestera tv-reklamen om fotbolls-VM - vi har kommit längre än så.
Camilla Läckberg påstår att ”samhället hela tiden ger oss informationen att vi inte duger”.
Det är precis tvärtom.
Det svenska samhället vilar på dugliga kvinnor som sköter sig, jobbar, betalar skatt, föder och uppfostrar barn, har viktiga samhällspositioner och är allmänt kapabla. Vi väger olika mycket när vi gör allt detta. Det känns direkt fånigt att behöva påpeka det.
Det är bara en ytterst liten grupp som lever på sin vikt och sitt utseende.
Mobbare och idioter på Flashback behöver man inte lägga energi på. Den enorma förändring av kvinnors ställning som uppnåtts under de senaste decennierna har handlat om att stå upp mot sexism och förtryck och kämpa för människovärde.
Camilla Läckberg säger att ”de bilder vi omges av, det budskap vi matas med är att vi ska vara smala, vackra, behagliga, att vårt utseende och vår kroppsform är det som definierar oss som människor”.
Jag skriker ”nej!”. Pratar hon om 50-talet? Men inte ens då var det sant.
Tvärtom får det breda, fula och jobbiga numera ta allt större plats. Mångfalden ökar. Vem bryr sig 2023 om en eventuell bild om att man ska vara ”behaglig”? Det finns enorma möjligheter för en kvinna i dag att uppnå roligare mål i livet.
Definierar min kroppsform mig som människa? I helvete heller! Det har aldrig någon vågat påstå under mina 68 år i livet.
Camilla Läckberg påstår att ”vi inte vågar gå på en anställningsintervju för att vi känner oss för tjocka”. Om hon inte vågat det är en sak. Men det blir riktigt obehagligt när hon flyttar över sin besatthet av vikt på andra människor.
Vilka är ”vi”? Sverige skulle inte kunna ha den tredje högsta sysselsättningsgraden bland kvinnor av EU:s länder (79,2 procent) om det verkligen var sant att vi stannar hemma och stirrar på vågen istället för att vara en del av samhället.