Förbjuder vi koranbränningar förbjuder vi snart något annat
Pakistan, Saudiarabien, påven, USA, Turkiet, FN – det är en månghövdad hydra som nu kräver att landet med världens mest vidsträckta yttrandefrihet ska tänka sig för. Anpassa sig.
Och allt fler här hemma lyssnar på utpressarna.
Det heter att ”koranbränderna skadar Sveriges relationer till andra stater”. Det anses med andra ord vara alla medborgares plikt att se till att Sverige håller sig väl med Erdoğan och gänget.
”Endast Putin drar nytta av koranpyromanerna”, säger man vidare. Det är sant, men det kan inte vara den enskilde individens ansvar att hjälpa regeringen med Natoförhandlingarna.
”Koranbränderna kan ge upphov till terrorism” är ett nytt, halsbrytande argument. Det borde i så fall gälla alla som retas med eller angriper islam. En satirteckning, roman, tidskrift – säg något uttryck som inte kan ha samma kraft som en tändsticka. Då lämnar vi Salman Rushdie, Charlie Hebdo och Lars Vilks åt deras egna öden.
Förbjuder vi koranbränningar förbjuder vi snart något annat.
Tyngre väger argumentet att ”koranbränningar är en hathandling som riktar sig mot muslimer”, men symboliserar koranen en religion eller en etnicitet? Hur gör vi i så fall med andra religiösa symboler, såsom slöjan? Ska den få vara fri för satir och majbrasa eller ska även den skyddas?
Man säger att ”koranbränningarna bidrar till den alarmerande ökningen av religionshatet i Europa.” Här lämnar man den specifika frågan om islamofobin, som är ett problem.
Kampen för yttrandefrihet handlade från början om rätten att få ifrågasätta religiösa trossatser. Hat eller kritiskt tänkande, vem avgör var gränsen går? Och spelar skillnaden någon roll för den som inte vill få sin tro ifrågasatt?
Och så finns den vänsterliberala hållningen, som menar att ”yttrandefriheten är överskattad.” Den kan man kosta på sig om man själv aldrig har haft en obekväm åsikt.
Yttrandefriheten är inte till för ”I’m a democrat but”-jonglörerna, som nu oreflekterat delar sitt bröd med Salman bin Abdul Aziz. Den är menad för avvikarna, dårarna, sanningssägarna, de självständiga tänkarna. Civilkuraget. Oppositionen. Demokratin.
Yttrandefriheten kan inte ”utnyttjas”, den är neutral, den struntar i vem som är ärlig i sitt uppsåt och vem som är provokatör. Problemmakarna är de som kräver att vi ska knäböja för deras upprördhet. Den som har svårast att hantera sin ilska, vinner tydligen.
Och så finns de som menar att ”Sverige måste sluta uppfostra andra.”
Vi har en yttrandefrihet som ”andra” offrar sina liv för. Att vi ska börja karva i den för att framstå som mer ödmjuka inför omvärlden, det vore att svika samtliga demokratirörelser förr och nu.
Vår yttrandefrihet är ingen show off. Den är till för oss som bor här, den fyller en mening, och vi fick den inte gratis.
Är det nåt mer ni tycker att vi ska kompromissa om?