Att vara fria att välja är inget att ta för givet

Hon vecklade in händerna under den blöta t-shirten varje gång hon pratade. Pressade handryggarna utåt så att tyget inte längre låg direkt mot kroppen. Men så tystnade hon en sekund och flyttade höger hand ut över poolens vattenyta och pekar när hon säger;

– Det här är ingen bra plats. Om ni vill veta vad som är fel, för kvinnor framför allt, så har ni kommit rätt. Våra rättigheter ligger där. På botten.

 

Tjejen i hotellpoolen i Jackson, Mississippi, är 20 år gammal. Hon säger att tonårsgraviditeterna i hennes hemstad är ”extremt många”, att skjutningarna eskalerar och att det inte finns ett samhällsskydd att lita på. Nästa morgon ska hon sväras in i det amerikanska flygvapnet. Hon är egentligen flygrädd och vill inte ut i krig, men hon gör det ändå. 

För att ha råd att leva. För möjligheterna till ett värdigt liv och rätten att leva det. Kanske inte exakt så som hon vill, men med respekt från samhället runt om. 

– Om jag tjänstgjort i militären kommer jag vara omhändertagen tills den dagen jag dör. Då vet jag att jag kommer ha en pension att överleva på. Jag är en svart tjej i södra USA… det finns inte direkt några möjligheter för mig annars. Man är väldigt mycket ”on your own”. 

Hon vet inte var hon kommer att hamna. Till en början tror hon att det är kusten utanför South Carolina. Sen Sydkorea. Sen… hon vet inte. Jag frågar henne hur länge hon tänker vara borta. Först pratar hon om ”till jul”. Att hon kanske får komma hem då. Sen går det snabbt. Två år, tre år, fyra år. Sen;

– Jag tänker att jag tjänstgör i 20 år och sen går i tidig pension. Det borde räcka.

Tjugo år av hennes liv ska gå åt till ett val hon inte velat göra. Som hon gjort, mycket för att göra det bästa av en situation som inte främjar henne. 

 

När vi senare besöker middagsrestaurangen på samma hotell finns den 20-åriga tjejen ingenstans att hitta. Överallt sitter däremot grabbgäng i samma ålder. Förmodligen där för att sväras in, precis som hon. 

Och jag tänker på att som tjej verkar hon återigen vara väldigt mycket ”on her own”.

Jag frågade henne också om det, innan, hur många tjejer det var som skulle sväras in.

Hon ryckte på axlarna.

– Jag hoppas i alla fall att det inte är bara jag.

Tio veckor har gått sedan vi satt på poolkanten på hotellet i Mississippi. 

Jag undrar var hon är nu. Om hon vecklar in händerna på samma sätt under den militära uniform som nu är hennes.

Om hon kan hitta hem, i det val hon tvingats göra för att världen hon växte upp i inte var för henne. Om hon känner sig friare på en plats där respekten är högre. Men så är också insatserna. 

 

Det är slutet på augusti nu och väldigt många unga i Sverige kommer att ha haft sitt sista sommarlov.

Kommer att stå med världen framför fötterna, eller inte alls. 

Ha valmöjligheter, eller inte alls.

Oavsett poolkanter och var i världen de är kommer människor tvingas göra val baserad på en vilja att överleva i en situation där friheten känns fråntagen. 

Att vara fria att välja är inget att ta för givet, men det är något att värna.

För helt plötsligt kan vi befinna oss på en plats där inget sånt finns.

Läs också: