Jag ville vara som Katharine Hepburn
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-01-16
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Efter långt uppehåll fick man åter tillfälle att se filmen "Afrikas drottning" på tv. Man får än en gång möta två lysande artister, i roller som lätt kunnat bli banala i händerna på mindre skickliga skådespelare.
Det är sällan man idag ser en film så sammanhållen och med en sådan mix av allvar, spänning, humor och romantik som här.
En stor del av förtjänsten beror naturligtvis på den framstående regissören, John Huston, men utan de två fantastiska skådespelarna hade inte resultatet blivit så bländande. Om man i nästan två timmar ska orka titta på bara två ansikten, fordras det en hel del av aktörerna. Här blir det en sann njutning att följa minsta minspel, man sitter som förtrollad av stor och skön konst. De något publikfriande och förutsägbara inslagen i storyn har man överseende med.
Även om samspelet mellan de två stjärnorna är oöverträffat, är det väl ändå Katharine Hepburns film.
Ända sedan jag som gymnasist för första gången såg henne som överklassflickan Tracy Lord i komedin "En skön historia" med Cary Grant och James Stewart har jag varit hänryckt av hennes oräddhet och intelligens.
Just som hon ville jag också vara. Trots sin tidvis reptila utstrålning behöll hon en värme och ömhet. Hennes skönhet var outgrundlig. Hon avvek på alla sätt både från det gängse skönhetsidealet och modellen för hur en kvinna ska vara.
Samtidigt som hon var en erotisk skådespelerska hade hon en frigid och hysterisk läggning.
Kärleken själv är problemet för denna kvinnotyp. Med sin alldeles speciella karaktär skapade hon ett nytt kvinnoideal, som svårligen kan överträffas. Världen kände igen ett geni och hade bara att tacka och ta emot. Att ge henne sammanlagt fyra Oscar var ingen överdrift.
Det känns som en generös gåva, när tv visar repriser på storfilmer som man annars inte har möjlighet att se, och det på en vettig sändningstid. Vanligtvis sänds de bästa filmerna mycket sent på kvällarna. Urvalet är inte heller särskilt stort.
Hur många gångar har man inte repriserat till exempel "Pretty Woman", vars skådespelarprestationer inte på minsta sätt kan jämföras med Hepburns eller Bogarts i "Afrikas drottning"? Och man inser, hur sällan man visar verklig kvalitetsfilm på tv, i varje fall på bästa sändningstid.
Man får en känsla när man ser program-utbudet, att programmakarna på tv underskattar publiken och tror att lättviktiga komedier går hem bäst. Fram för många repriser med gamla godbitar av ovärderliga kvaliteter.