Mitt tålamod med er håller på att ta slut

Härom dagen när jag stod i kö till biljettspärren i tunnelbanan backade en ung pappa med barnvagn, som stod före i kön, in i mig. Ganska hårt. Han trampade på mina tår så att det gjorde lite ont.

Det gör inget, tänkte jag. Det är sånt som händer när många människor trängs på allmänna platser. Lite friktion uppstår. Man råkar backa in i någon, vänder sig om, ber om ursäkt och går vidare med sin dag.

Men den här pappan bad inte om ursäkt. Han blängde i stället surt över axeln och fortsatte att backa rakt in i mig. Han skulle ut. Vi andra i kön, som hindrade honom från att göra detta tillräckligt snabbt, var inte människor han behövde ta en smula hänsyn till utan hinder på hans väg.

När jag sedan satt på tåget gick en kvinna förbi mig i gången, med resoluta steg mot ett ledigt säte. I en hiskelig fart som om det vore fråga om liv och död för att ingen annan skulle hinna ta det före henne och dängde till mig med sin stora handväska i huvudet.

Med ett fånigt urskuldande smajl, som om det varit mitt huvuds fel att det råkat vara i vägen för hennes väska, och blicken fäst på hennes ryggtavla hoppades jag att hon skulle vända sig om.

Bevärdiga mig med en blick och kanske ett leende tillbaka, bara som en liten bekräftelse på att jag fanns, att jag precis fått en smäll i huvudet, att vi erkände varandras existens och att det inte gjorde så mycket, att små olyckor sker om man lever som människa bland andra människor.

Men inte heller hon mäktade med ett hastigt ”förlåt”. Fullt fokuserad på sig och sitt skred hon i obruten riktning framåt, till synes helt omedveten och obrydd om att hon nyss åsamkat mig en smärre skallskada.

Efter ett byte till buss var vi många glåmiga stackare som stod och svajade och gungade i takt med det stora fordonets krängningar medan en del ryggsäckar i stället fick egna sittplatser, bredvid sina ägare. Ägarna till ryggsäckarna låtsades inte se oss som stod och svajade. De verkade anse att det var fullt naturligt att deras ryggor fick egna säten så att de slapp ha dem tyngandes i knät. Några skräniga småbarn vars föräldrar höll på med sina mobiler och inte ville ha dem i knät heller satt och sparkade på stolsryggarna framför utan att bli tillsagda.

Några hållplatser längre fram blev jag rejält armbågad av ett gäng som skulle kliva av men inte hann vänta den halva sekund som det skulle ha tagit för mig att flytta mig lite åt sidan och göra plats för dem.

Som om detta inte var nog för en och samma dag fastnade jag på vägen hem vid ingången till en mataffär där jag höll upp dörren för kund efter kund som inte tycktes se det rimliga i att ta dörren själv, inte tackade och förmodligen inte ens märkte att någon höll upp dörren för dem. Tack, tack mumlade jag eftersom ingen annan gjorde det.

Vardaglig mänsklig interaktion – som egentligen borde vara en ickehändelse och inte något man blir deprimerad av – blir i allt större utsträckning en tilldragelse man måste stålsätta sig inför.

En väska i huvudet, en dörr i nyllet, någon som går rakt in i en på gatan med full kraft och bara traskar vidare.

Jag vet inte vad den här tilltagande vardagsbrutaliteten beror på. Kanske att Sverige inte har varit urbaniserat tillräckligt länge, att vi på kort tid haft stor inflyttning till storstäderna och ännu inte vant oss vid en vänlig samexistens på begränsad yta, med allt vad den innebär av givande och tagande och där allt jämnar ut sig i slutändan. Att det vi ser är en form av växtvärk som går över på sikt.

Mitt tålamod med oförskämda människor håller under tiden hur som helst på att ta slut. Och vad gör jag då: gråter? Skriker högt? Klipper till direkt?
Möt mig på bussen så får ni se.

Följ ämnen i artikeln