Den vilkorliga frigivningen är viktig – men reglerna bör skärpas
Än en gång ifrågasätts den villkorliga frigivningen.
Låt oss inte glömma att det finns goda skäl till att ett sådant system återfinns i alla västerländska rättsordningar.
Albin Grundemark, en skötsam ung man som i princip var färdig med sina universitetsstudier, mördades av en man med gedigen kriminell bakgrund.
En man som vid tiden för brottet dessutom var villkorligt frigiven från fängelse trots att psykologer konstaterat att han led av en empatistörning, hade svårt att kontrollera sin aggressivitet och bland annat förklarat att det är ”roligt att skada folk som förtjänat det”.
Det är inte svårt att förstå varför Albins familj, som träder fram i Aftonbladet i dag, vill ha en debatt om den villkorliga frigivningen. Det är inte svårt att förstå varför den här debatten alltid tar fart då en förtida släppt person utnyttjar friheten till att begå grövsta tänkbara brott.
De har ju rätt, kritikerna, då de påpekar att en människa hade varit vid liv om inte mördaren släppts. Albin hade fått hämta ut sin mastersexamen.
Mindre tacksamt är att i sammanhang som detta försvara den villkorliga frigivningen. Icke desto mindre finns det anledning att göra det.
Det finns nämligen anledningar till att alla länder som är rimligt jämförbara med Sverige har en ordning där dömda inte avtjänar hela straffet, låt vara att reglerna kan se väldigt olika ut.
Viktigt att komma ihåg är att den villkorliga frigivningen inte handlar om flum, daltande med brottslingar eller samhällelig slapphet. Viktigt att komma ihåg är även att denna frihet förverkas och bakas in i det nya straffet om ny, grövre kriminalitet begås.
Systemet handlar primärt om att minska risken för återfall i brott. Vilket i sin tur innebär färre brottsoffer och mindre mänskligt lidande samt lägre samhällsekonomiska kostnader.
Risken för återfall i brott är som störst den första tiden i frihet. En successiv och av samhället kontrollerad utslussning är därvidlag betydligt vettigare än att låta en person avtjäna hela straffet och sedan släppa honom eller henne vind för våg.
Forskning visar att den villkorliga frigivningen har betydelse. Effekten är inte så stor, kriminologisk forskning och statistik som berättar att kåkfarare tenderar att återfall i brott saknas sannerligen inte, men redan en mindre effekt har stor betydelse.
Varenda tragedi som går att undvika är en vinst.
Interner i Sverige har för övrigt ingen självklar rätt till villkorlig frigivning. Den kan skjutas upp om den intagne på ett allvarligt sätt brutit mot kriminalvårdens regler och föreskrifter.
Riksdagens justitieutskott har i ett så kallat tillkännagivande förklarat för regeringen att reglerna bör bli tuffare.
Exempelvis borde en bedömning av risken för återfall i brott påverka den villkorliga frigivningen. Argument saknas inte: Under tiden den förlängda anstaltsvistelsen pågår hindras ju fången begå nya brott.
Regeringen har låtit en utredare titta på saken och har sedan sagt nej till förslaget. Det var klokt. Riskbedömningarna är inte särskilt tillförlitliga. Risken för godtycke och social diskriminering är betydande. Felmarginalen är särskilt stor när det gäller risk för återfall i grov brottslighet, visar forskning.
Att ett system med villkorlig frigivning är bättre än ett utan innebär givetvis inte att nuvarande ordning är perfekt. För det är den inte.
Lagändringar är på gång. Övervakningstiden efter villkorlig frigivning ska förlängas och villkoren för vad som gäller under den villkorliga friheten blir tuffare. Det är bra.
Det är inte svårt att förstå varför frigivningen provocerar. Men den som bemödar sig med att sätta sig in i problematiken, något få orkar göra nuförtiden, upptäcker snart nackdelarna med att skrota ett system som i Sverige infördes år 1906.
Förhindrandet av återfall skjuts ju bara upp tills straffet är avtjänat. Och den dömde förlorar ett viktigt incitament till att sköta sig de första åren efter frisläppandet.
Det finns ju inte längre någon villkorlig frihet att beröva.