Logiskt att utredningen om Assange läggs ner

Foto: Frank Augstein / AP
KOLUMNISTER

Det var klokt av åklagare att lägga ner utredningen mot Julian Assange.

Denna bisarra historia har pågått så länge att domstol förr eller senare ändå hade satt ner foten.

Jag satt på en presskonferens som de två bröderna som för 18 år sedan pekades ut som skyldiga till Kevins död anordnade då nyhetsflashen om Assange pep till i mobilen.

Två mindre positiva kapitel i berättelsen om det svenska rättsväsendet i modern tid.

En timme och en taxiresa senare trängdes jag i entrén till polishuset på kungsholmen med andra representanter för svenska riksmedier och journalister från Danmark, Storbritannien och Frankrike.

Åklagare Marianne Ny inledde med en evighetsredogörelse för alla turer i ärendet sedan Assange häktades i sin frånvaro av Stockholms tingsrätt i november 2010, en måttlig spännande tillbakablick som inte blev mer intressant av att hon talade i korta meningar för att ge tolk möjlighet att översätta till engelska.

Beslutet förklarade Ny med att hon inte tror att det går att komma längre med utredningen. Det förefaller vara en korrekt slutsats.

För att kunna fortsätta hade det krävts att Wikileaksgrundaren formellt delgavs misstanke om våldtäkt (de övriga brotten han har varit misstänkt för är preskriberade). Det ville åklagare Ingrid Isgren göra då hon förhörde Assange på Ecuadors ambassad i november förra året, men han vägrade gå med på det.

I Sverige går det dessbättre inte att konstra på det viset, men en förutsättning som Ecuador ställde för att svensk åklagare skulle få förhöra den misstänkte var att inga åtgärder fick vidtas mot dennes vilja.

Då utredningen läggs ner hävs häktningen och den europeiska arresteringsordern återkallas.

Assanges advokater utnyttjade givetvis besluten till att servera pressen litanior om ”fullständig seger” och ”frikännande”.

De pratar strunt. Dagens beslut bygger inte på en bedömning i skuldfrågan. Assange har inte blivit friad. Sanningen är att han varken är dömd eller friad.

Det finns likheter med fallen Kevin och Assange. Som till exempel att åklagarnas insatser i lämnar en del övrigt att önska.

Att det inte sågs till att de misstänkta bröderna fick ett juridiskt ombud som tillvaratog deras intressen är skandalöst. Och att Assange-soppan har pågått så här länge imponerar inte.

Om inte våldtäktsutredningen lagts ner så hade domstol förr eller senare protesterat. Tingsrätt och hovrätt har i och för sig vid ett antal tillfällen gått med på fortsatt häktning, men med stigande irritation påpekat att detta inte kan pågå hur länge som helst.

Det var samma sak med förhören. Åklagaren vägrade länge att gå med på Assanges krav på att bli förhörd på ambassaden med den i och för sig rimliga motiveringen att misstänkta brottslingar inte ska diktera spelreglerna.

Att Ny ändrade sig beror på att hovrätt och högsta domstolen harklade sig och påpekade någonting så grundläggande som att rättegångsbalken stipulerar att åklagare har en skyldighet att driva förundersökning med skyndsamhet.

Nu är inte den här evighetsföljetongen enbart den svenska förundersökningsledarens fel. Det är till exempel svårt att förstå varför det behövde ta det brittiska domstolsväsendet ett år att komma fram till den självklara slutsatsen att den misstänkte skulle utlämnas i enlighet med den europeiska arresteringsordern. Och då har jag inte ens nämnt Ecuadors sölighet.

Och medan de två bröderna inte är ansvariga för att de blev behandlade som de blev då Kevins död utreddes så har Assange i högsta grad själv bidragit till sin situation.

Ingen har tvingat in honom på ambassaden. Den här historien hade varit avklarad för länge sedan om han inte hade krånglat.

Nu är det som det är. Assange tycks bli kvar på ambassaden, då brittisk polis troligen griper honom för brott mot borgensreglerna om han promenerar ut på gatan.

Och två kvinnor som de senaste sex åren har utsatts för ansenliga mängder hot och hat kommer inte att få sin sak prövad.

Det finns inga vinnare i den här sorgliga historien.