Fredrik Kärrholm åtalas knappast för förtal
Förundersökningen om förtal mot den moderata riksdagsledamoten Fredrik Kärrholm har skapat uppståndelse och förvirring.
Låt mig försöka reda ut.
Det offentliga samtalet i Sverige har inte visat sig från sin mest smickrande sida på senare tid.
Vi som har det dåliga omdömet att hänga på plattformen X har exempelvis tvingats stå ut med ett gräl om huruvida vänstern eller högern har störst problem med antisemitism.
Att försöka vinna inrikespolitiska poäng på mördarsekten Hamas vedervärdigheter och på den pågående mardrömmen i Gaza borde vara under alla inblandades värdighet, men innan vi visste ordet av hade det hela urartat i en pseudodebatt om i vilken utsträckning tyska nazister under andra världskriget behövde döva sig för att mörda judar.
I utkanten av röran pågår också en debatt om dittan och datten sedan den socialdemokratiska riksdagsledamoten Jamal El-Haj polisanmält Fredrik Kärrholm för förtal.
Detta på grund av att moderaten i några inlägg på X påstått att El-Haj är en säkerhetsrisk och har kopplingar till terroriststämplade Hamas.
El-Haj stöds inte överraskande av sin partiledare Magdalena Andersson, som i Ekots lördagsintervju muttrade att ”det finns gränser för vad man har rätt att säga”.
Lika väntat sluter högern upp bakom Kärrholm och fräser att Socialdemokraterna försöker tysta en meningsmotståndare med polis.
Båda sidorna har poänger. En av Kärrholms mer framträdande egenskaper är en fullständig avsaknad av retorisk elegans och anklagelsen är onekligen grov.
Men det måste få vara högt i tak i politisk debatt och exempel på socialdemokrater som anklagar ledande sverigedemokrater för att vara säkerhetsrisker och annat allvarligt är marginellt svårare än att finna kantareller i skogen under svampsäsong.
Ovan detta käbbel har en del jurister tillbakalutat svävat skrockande att det hela ändå inte kommer att leda till åtal, då grundlagen ger riksdagsledamöter viss åtalsimmunitet mot bland annat förtal.
En klok bestämmelse som är tänkt att skydda de folkvaldas yttrandefrihet mot illasinnat missbruk av lagen och mot försök att sätta riksdagen ur spel.
Paragrafen återfinns i regeringsformen och stipulerar att riksdagen med fem sjättedelars majoritet måste ge bifall till åtal.
Därmed borde detta vara klappat och klart. För det finns ju inte en chans att Tidöpartierna erbjuder sossarna den godbit som en process mot Kärrholm skulle innebära.
Men riktigt så enkelt är det nu inte. Nyckelorden i denna regel är att skyddet gäller ”under utövande av uppdraget”.
Frågan är då hur det ska tolkas. Snävt visar det sig, för den som gör sig omaket att söka upp den juridiska kommentaren till paragrafen (Anders Eka m. fl).
Den vetgirige kommer där att upptäcka att det handlar om yttranden som har fällts i kammaren och i vissa andra organ där verksamheten har samband med det egentliga riksdagsarbetet, exempelvis utskotten.
Konstitutionsutskottet kom fram till någonting liknande 1993. Bestämmelsen ska tolkas restriktivt och begränsas till ”ledamöternas verksamhet i kammaren” och liknande sammanhang.
Nu tycks vissa riksdagsledamöter tillbringa i princip all sin vakna tid på X, men det krävs optimism för att tro att det går att komma undan med att hävda att det dårhuset har direkt anknytning till arbetet i riksdagen.
Överåklagare Bengt Åsbäck, som leder förundersökningen, har ännu inte tagit ställning till hur ärendet förhåller sig till grundlagen.
Min gissning är dock att detta är nedlagt innan åklagaren kommit så långt att han måste göra en sådan prövning.
Kärrholm har sannolikt i och för sig gjort sig skyldig till förtal i teknisk mening. Men det betyder inte nödvändigtvis att han har begått brott.
För i nästa led ska det prövas om det ärekränkande påståendet är 1. försvarligt och om det visar sig vara det 2. är sant eller att det fanns skälig grund att tro att det var sant.
Kommen så här långt i denna text bör det påpekas att El-Haj tvingades till temporär frånvaro från utrikesutskottet efter att han mot sitt partis inrådan deltog i en Palestinakonferens med en mötesordförande som har band till Hamas.
Han var också med under en sorgeceremoni för Ahmed Yassin, terrororganisationens grundare och har stått intill två stora Hamas-flaggor vid en manifestation i Malmö.
Omständigheter som jag föreställer mig är tillräckliga för att åklagare ska finna det lönlöst att gå till rätten med de något luddiga påståendena om ”kopplingar” till mördarsekten.
Men jag kan ha fel. Kanske blir det åtal och rättegång. Kanske vinner El-Haj. Det vore i så fall en prestigeseger för honom.
Men det kan ju också sluta med att domstol kommer fram till att det moderaten skrev var sant eller att han i varje fall hade skälig anledning att tro att det var sant. Vilket rimligen vore mindre muntert för socialdemokraten.
Denna polisanmälan är, om inte annat, ett vågspel.