”Lavin, att tacka dig känns för futtigt”
Hej Lavin,
Det känns lite intimt att börja det här brevet med bara ditt förnamn.
Jag känner dig inte, har aldrig mött dig. Jag vet inte så mycket om dig annat än att du tog studenten från medielinjen på gymnasiet i fjol, att du var med i ett filmkollektiv och att du rimligtvis hade några dåliga sidor precis som vi andra. Allt annat vore konstigt.
Och så vet jag att du är en svensk hjälte.
En 15-årig pojke är död. Han tyckte om att spela fotboll. Han kom hit från ett land där hans liv var i fara. Men landet som skulle rädda honom dödade honom. En annan pojke kämpar fortfarande på sjukhus, en lärare likaså.
Men om inte du hade varit precis där du var i går så är det högst sannolikt att gärningsmannen hade lyckats skada, eller döda, betydligt fler.
De som såg dig säger att du inte ens blinkade. Att du sprang fram utan att tveka. Att du gjorde att barnen kom undan genom att offra dig själv.
Att tacka dig känns för futtigt.
Det jag skulle vilja säga är förlåt.
Förlåt för att en del tidningar och kändisar i dag skriver om dig som ”en modig invandrare” – för att du heter Lavin och inte Lukas – trots att du enligt folkbokföringen är född i Lextorp och förmodligen hade precis samma fula västgötska som jag.
Förlåt för att du den 22 oktober 2015 vaknade upp i ett Sverige där hat och fördomar frodas. Ett Sverige där 1 080 polisanmälningar i fjol handlade om våld mot svarta, och 490 anmälningar handlade om hatbrott baserade på islamofobi.
Förlåt för att du levde i ett Sverige där 14 asylboenden sattes i brand 2015, där du dagligen på skolan Kronan i Trollhättan fick möta några av de rädda, ensamma och utsatta barn som vi andra inte har gjort tillräckligt för.
Förlåt för att du levde i ett samhälle där polisens kommenderingschef Niclas Hallgren tvingades stå i livesändning och bekräfta att det fanns ”hatbrottsmotiv och rasistiska förtecken” kring terrordådet som tog ditt liv.
Förlåt för att det, med enkel svenska, helt enkelt betyder att terroristen dödade dig på grund av hur du såg ut.
Förlåt för att det inte var en fråga om – utan när – ensamvargarnas raskrig skulle nå dig.
Förlåt för att din familj och alla som älskar dig vaknar upp utan dig i dag.
Men mest av allt.
Förlåt för att vi runt dig misslyckades att bli den sortens svenskar som du var.
Hade vi haft ditt mod hade det här inte hänt.