Lynchjustisen gör det svårt att kalla sig feminist

Feminismens sämsta gren är lag och rättvisa. På inget annat område lyckas feminister skämma ut sig lika grundligt. Och det ena intellektuella haveriet har avlöst det andra i snart 40 år.

Senast ut på den banan är två kvinnliga författarkolleger som tycks anse att den skådespelare på Dramaten som för tjugo år sedan dömdes för att ha misshandlat artisten Josefin Nilsson förtjänade ett hårdare straff, varför särskilda feministiska initiativ måste till för att korrigera rättvisan.

Det tycks inte vara en originell uppfattning. Demonstranter utanför Dramaten krävde skådespelarens avsked och fick som de ville. Av bara farten sparkade en uppskrämd teaterstyrelse också teaterchefen Eirik Stubø, vars skuldförhållande till skådespelarens misshandel av Josefin Nilsson får sägas vara något oklart.

Det rättsliga underlaget för dessa feministiska initiativ är en film om Josefin Nilsson på SVT där det insinueras att hennes för tidiga död år 2016 skulle vara skådespelarens fel.

En skådespelare och en chef för Dramaten är därmed bestraffade av den feministiska rättvisan. Och detta kort efter Metookampanjen som dömde något dussin män och en kvinna till förlust av heder och yrkesliv på grund av skvaller och utpekanden som inte höll för rättslig prövning utom i två fall, en friad, en fälld.

Mina två kvinnliga författarkolleger har inga invändningar mot denna utomrättsliga ordning. De säger sig tvärtom vilja bidra med att så ofta som möjligt namnge skådespelaren.

Det precisa ordet för detta är just lynchjustis. En av författarkollegerna har indignerat protesterat mot ordvalet som hon finner orättvist nedsättande när hon bara vill hjälpa rättvisan på traven. Men lynchjustis betyder: ”rättskipning utanför lagen genom agitation” (SAOL). Som synes en exakt beskrivning av de två författarkollegernas och andra aktivisters verksamhet.

Dessvärre är den här typen av feministisk rättskipning inget nytt. Kampanjer av det här slaget har pågått i snart 40 år, alltså under större delen av min tid som samhällsskildrare.

Nu senast blev gällande sanning att nästan alla kvinnor har utsatts för sexuella övergrepp och den som säger emot kan betraktas som anhängare av sexuella övergrepp.

På 1980-talet växte en helt annan feministisk sanning fram, nämligen att minst en fjärdedel av alla barn hade utsatts för incestuösa övergrepp av manliga släktingar. Och den som sade emot kunde betraktas som försvarare av incestuösa övergrepp.

En våg av hysteri följde på dessa nya ”vetenskapliga” rön. Helt nya typer av dittills okänd expertis uppstod, bland dem rena bedragare som på magisk väg kunde framkalla ”bortträngda minnen” av incest hos vilken som helst kvinna de fick slå klorna i. Sådan expertis nästlade sig till och med in i domstolarna och uppträdde som ”sakkunniga” vittnen. Ett okänt antal oskyldiga män dömdes till hårda fängelsestraff. En del, men långtifrån alla, fick upprättelse när paniken klingade av, bedragarna avslöjades och drog sig undan.

Incestanklagelse blev standard i det årtiondets vårdnadstvister. 1980-talets mest kända justitiemord, mot de två läkarna i den så kallade styckmordsprocessen, hade sitt upphov i en vårdnadstvist med incestanklagelse. Och huvudvittne i processen blev ett två och ett halvårigt barn, som med mamma som tolk påstods kunna redogöra för iakttagelser ett år tidigare. Barnet ”vittnade”, påstod mamman och blev trodd, om kvinnostyckning, sexorgier och kannibalism.

Den feministiska lynchjustisen hävdade att barn inte kunde ljuga om dylikt, ett argument som inte hörts i Sverige sen 1600-talets häxprocesser. En kvinnlig författarkollega skrev en bok där hon lanserade ”feministisk bevisföring” som alternativ till den ”manliga” med fingeravtryck, rättsmedicin och sånt där, slog fast att de två läkarna var skyldiga till styckmord, blev tokhyllad för sin banbrytande insats och hedersdoktor vid universitetet i Umeå.

Nästa moralpanik av den här arten kom på 90-talet och nu handlade det om den ohyggligt utbredda pedofilin. Minst en fjärdedel av alla barn och så vidare. Nya experter uppstod som sade sig kunna se ”säkra tecken” på att barn våldtagits även om barnen inte begrep det själva.

Längst gick regeringens särskilda utredare professor Eva Lundgren vars forskning påstods visa förekomsten av hemliga manliga sällskap som ritualslaktade och utan tillagning åt upp särskilt infångade barn efter att först ha våldtagit dem. Eva Lundgren var ett starkt och betrott namn i feministkretsar.

I alla dessa kampanjer, om än aldrig så bisarra eller uppenbart skvatt galna, deltog feministiska aktivister. Den man som dristade sig att säga emot ens den värsta galenskapen tog betydande risker. Tur för oss att internet inte fanns.

Inte bara som man, utan kanske än mer som reflekterande medmänniska, stöter man alltså på vissa svårigheter att i sällskap med lynchjustisen kalla sig feminist.


För övrigt anser jag att ...

  • … trots en del oövertänkta krav på omvänd bevisbörda och liknande, den feministiska agitationen har åstadkommit positiva resultat i kampen mot det ointresse som ett av män behärskat rättssamhälle visat våldtäktsbrottet. Det är ett lysande undantag.
  • ... SD-agitatorerna på nätet och somliga socialdemokratiska statsråd, vilka alla pekar på påstått oöverstigliga byråkratiska hinder för att rädda föräldralösa och sjuka barn från fångläger, har en fråga att besvara: Hur kommer det sig då att Frankrike, Tyskland och Belgien redan fixat saken?