Finland är ett Sverige för nostalgiker – och de springer om oss överallt
Det var en ruggig kväll i Helsingfors i oktober 1997, när Finlands landslag förlorade platsen till VM 1998 i matchens allra sista sekunder. Ungern hade hörnan, men det var efter tre finländska felträffar som bollen gick i mål.
Au revoir, fotbolls-VM i Frankrike.
Och den finländske radiokommentatorn Jens Berg utstötte sin klassiska klagovisa: ”Detta olyckliga folk! Detta erbarmliga Fotbollsfinland.”
Nordens största losers missade ännu ett mästerskap, denna gång på ett sanslöst surt sätt.
I går förmiddag dök den upp, nyheten som börjat bli en vana så här års: Finland har för sjunde året i rad utsetts till världens lyckligaste land. Det är FN:s World Happiness Report som sammanställt statistiken där Finland följs av Danmark, Island och Sverige på fjärde plats. Femma är Israel. Sisu, närheten till naturen och en jordnära livsstil nämns som några av orsakerna till den finska lyckan.
Eller, som Aftonbladets dåvarande programledare och finländare Janne Grönroos uttryckte det 2019 när Finland knep titeln för andra gången: Basta mer och sänk förväntningarna! Det är hemligheten för att bli lyckligast i världen.
Som svensk 80-talist är jag tyvärr född med en ganska svag approach till Finland. Ingen i min generation har vare sig åkt dit för att jobba eller plugga. Men jag minns hur jag på en tågluff kring millennieskiftet träffade en italienare som spelade i ett dödsmetallband och var helt fascinerad av vårt östra grannland. Han funderade på att göra ett Erasmus-utbyte i ”Tampere” – uttalet gör sig förvånansvärt bra på italienska – och kunde jag möjligen berätta något om denna stad?
Det kunde jag tyvärr inte, men jag är i efterhand nyfiken på hur den temperamentsfulle napolitanaren gick hem i Tammerfors. Kanske bättre än man först tror, för Finland har ju sin hjärta och smärta, sitt vemod och sin tango. Ett Sverige för nostalgiker. Förutom att Finland alltså har sprungit förbi Sverige nästan överallt.
När analysföretaget EU Matrix offentliggjorde listan över de mest inflytelserika EU-parlamentarikerna häromveckan fanns inte en enda svensk med på topp hundra. Finland har fem på listan, utspritt över mer eller mindre hela det politiska spektrumet. Landet är samtidigt EU:s fjärde starkaste när man ser till inflytande i proportion till sin storlek (Sverige underpresterar däremot).
2019 väckte Finland uppmärksamhet i hela världen när Sanna Marin, då 34, valdes till världens yngsta premiärminister och där hela den fem partier starka koalitionsregeringen leddes av kvinnor, varav fyra var under 35. Tre år senare spreds en video på Sanna Marin där hon festar och dansar med vänner, sannolikt i syfte att sänka henne. Istället blev klippet viralt och kopierades av bland andra Hillary Clinton.
Ska vi prata Nato också? Jag behöver kanske inte påminna er om hur våra systrar och bröder i öst lämnade Sverige kvar på perrongen den 4 april förra året och vandrade in i den transatlantiska försvarsalliansen utan att en enda lynnig halvdespot viftade med veto. Och ärligt talat, det var de värda. Fina Finland.
Det ordas mycket den här våren om den kognitiva dissonansen i att Sverige fått en dansk förbundskapten i fotboll och att två norrmän vinner Melodifestivalen. Allt det där bleknar ändå i jämförelse med den helt realistiska möjligheten att Finland kvalar in till herrarnas fotbolls-EM i sommar och Sverige inte. Finländarna möter Wales ikväll i en första av potentiellt två playoff-matcher för att lösa en av de sista biljetterna till sommarens mästerskap i Tyskland.
Om en vecka kan de för alltid skriva om historien och planera för EM medan Sveriges herrar följer det hela på tv.
Detta lyckliga folk. Detta fantastiska Fotbollsfinland.