Ska vi tävla om allt får vi köpa sura förlorare
Tv-priset Kristallen delades ut under en gala i söndags och det stora samtalsämnet var precis som förra året programledaren Linda Lindorffs känslostormar. Hennes hjärtebarn ”Bonde söker fru” förlorade igen och reaktionen lät inte vänta på sig. Linda ska enligt uppgift ha skrikit högt och tillfälligt rusat ut ur lokalen. I fjol tog hon en taxi hem direkt efter förlusten i ren besvikelse.
Det är förstås lätt att raljera kring detta. Håll fattningen, håll masken, det är ju BARA TV.
Men då har vi glömt bort att hela livet är en enda lång tävling och att det snarare handlar om vem som får uttrycka sina känslor.
Inom sportvärlden är det här beteendet helt accepterat. Elitidrottare får vråla ut sin vrede vid mållinjen eller framför buren. Här finns fullt av dåliga förlorare som aldrig hånas för sina utbrott. I stället lider vi med dem Att stå högst upp på pallen är poängen, det enda viktiga.
Tilde de Paula har gjort tv sedan 1997 och var inför söndagens gala nominerad till en kristall för första gången. Hon vann pris som bästa kvinnliga programledare och hamnade närmast i extas. Det var tårar och glittrande ögon och tal om älskade barn. Hon ville verkligen verkligen vinna. Och varför skulle hon inte vilja det efter en 19 år lång yrkeskarriär i en bransch där allt handlar om att få förtroendet att hålla sig kvar i rutan?
När min treåriga son åker sparkcykel ropar han stolt ”jag kom först” när han sladdar in framför mina fötter. Vinnarinstinkten ter sig så stark, som om den är medfödd.
Och sen rullar det på, i rask takt.
Betyg. Prov. Springa milen. Göra mål. Hoppa längst. Ha snyggast rumpa. Ha plattast mage. Ha ett bra förhållande. Hantera uppbrott utan att köra av vägen. Föda barn utan att klaga. Ha ett barn som sover och äter lagom lite socker. Bo i ett hem som inte bara är funktionellt utan även skulle platsa i Elle Interiör.
Den ständiga jämförelsen. Vare sig vi vill det eller inte. Ibland är den en sund drivkraft, oftast tar den över.
Artisten Danny Saucedo kom tvåa i Melodifestivalen 2012 och var arg som ett bi. ”Min låt skulle ha lyckats mycket bättre i Europa” sa han och drog sig tillbaka till sin loge efter finalen. Att bli nummer två var inte ett alternativ för honom. Men så var det ju också bara ettan som fick åka till Eurovision.
Det är väl trevligt om vi alla kan bete oss ”vuxet” och inte agera ut, särskilt inte på våra konkurrenter.
Men faktum kvarstår: Om vi inte bara vill ha glada vinnare så får vi lägga ner tävlingarna.
Antingen accepterar vi att en ständig strid om pokalen skapar ledsna förlorare. Eller så lägger vi ner galor som Kristallen och säger att tittarsiffrorna får bevisa vem som faktiskt är bäst - och får leva med att det då blir Kalle Anka. Varje år.
HURRA
När jag var åtta år vann jag en meterhög spiddekaga på någon lokal liten marknad i Skåne. Den smakade inte alls gott men jag minns fortfarande segerns sötma.
FAN
I våras kom min redaktion Aftonbladet Perspektiv på andra plats i INMA Awards. Jag surade hela kvällen.