Ja, man kan komma för nära sina svärföräldrar
Kan man bli för nära, för ohämmade i ett förhållande? Är det okej att kissa och bajsa med öppen dörr? Får man gå på toa ihop som man gör med sina tjejkompisar, eller bör man ursäkta sig, hävda att man ska ”pudra näsan”, spola direkt när bajsen nuddat vattenytan och efterbehandla med tändstickor?
Det var tre år sedan. En av mina närmsta vänner hade varit ihop med sin kille i fyra år, dom väntade sitt första barn och kunde liksom inte se några anledningar att smyga med det personliga och kroppsligt intima längre. En morgon vaknade min kompis, vi kan kalla henne Sara, med en obekant smärta. Det kliade, sved och skavde. Och inte på något ”vanligt” ställe som på armbågen eller hakan – utan där. Där bak.
Vad är nu detta? Hon snodde runt i sängen, men hur hon än vände och vred sig var det omöjligt att få en skymt av det onda. Med magen i vädret, foglossning och svidandet där bak kravlade sig Sara ur sängen. I köket berättade hon om det nya obehaget för sin kille, Kalle.
– Jag fattar inte vad det kan vara, det gör så himla ont. Sa Sara. Kalle försökte hitta en handspegel åt den blivande modern, men nån sån fanns inte. Det var då Sara kläckte idén.
”Du får ta kort på det åt mig.”
Sagt och gjort, Sara ställde sig på alla fyra och Kalle fotade på. I digitalkamerans färgglada display kunde paret sedan fastslå att det faktiskt rörde sig om en hemorrojd. Aj! Salva införskaffades och ingen tänkte mer på fotosessionen, alla hade fullt upp med att fixa inför den stora nedkomsten. Och så hände det! Under obeskrivlig pina bajsade Sara ut bowlingklotet (enligt egen utsago) som blev deras fantastiska lille son. Lyckan var total.
Efter ett par dagar på BB fick den lilla familjen återvända hem. Den närmsta släkten var samlad. Det var Saras mamma och svärföräldrar, syskon, några vänner och så jag. Vi hade ballonger och kort, presenter, nallar och godis. Det kramades, fikades och pussades. Hurra för bebisen! Det var då det blev dags. Kalle hade precis blivit en av de första att köpa en riktigt stor platt-tv. 42 tum! Ingen hade sett nåt så stort hos en privatperson. Tänk vart tekniken har tagit oss. Digitalkameran kopplades till 42-tummaren, skärmen slogs på och alla samlades kring tv:n för att njuta av bilderna från miraklet. Jag tar det igen, svärföräldrarna var där! Saras mamma var där! Ni kan själva räkna ut vad som hände. I glädjeyran hade ingen ägnat en tanke åt den där morgonen i köket, morgonen med hemorrojden och fotosessionen. Det gjorde dom nu.
Alla hade blivit tysta där i vardagsrummet. Saras mamma var tyst. Kalles mamma var tyst. Kalles pappa var tyst. Syskonen var tysta. Jag var tyst. Alla tappade totalt målföret inför åsynen av det gigantiska 42-tums-anuset med tillhörande hemorrojd.
Så, kanske finns det något sådant som att komma för nära. Åtminstone vad det gäller svärföräldrar.