Rätten var hård mot mamman

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Juridik och känsla är två skilda saker - och måste vara det. Likväl kan detta faktum ibland vara svårt att smälta.

Var man på plats i rättssalen i Eksjö när Bobbys mor och styvfar rannsakades var det svårt att värja sig för vad intuitionens och förnuftets röst sade om hur ansvaret för tioåringens fasansfulla öde fördelade sig på de två tilltalade.

Med stöd av alla rimliga trovärdighetsbedömningar var det knappast någon i salen som tvivlade på att styvpappan var den drivande i de sadistiska övningarna mot Bobby.

Det var inte tu tal om att Bobbys mamma hade medverkat i grymheterna men mot bakgrund av allt som framkom under förhandlingarna var det svårt att tro något annat än att denna psykiskt lätt handikappade kvinna hade spårat ur mentalt under inflytande av många pressande omständigheter i den isolerade tillvaron på gården utanför Nässjö. Litet grann kom hon att framstå som offer själv i förloppet.

Lätt att förstå domen

Domarna ser annorlunda på saken. Båda kontrahenterna anses jämbördigt ansvariga för allt Bobby utsattes för och de döms till lika långa straff. De döms dock icke för mord utan till lagens strängaste straff för grovt vållande till annans död.

Trots mitt hjärtas invändningar mot att Bobbys mamma inte särbehandlas i domen har jag inga svårigheter att förstå den.

Att rätten skulle döma för mord trodde jag aldrig. Mamman och styvpappan gjorde Bobby så illa två vuxna människor rimligen kan göra ett barn. Men plågorna de lät honom lida var absolut inte livsfarliga och det går inte att hävda att de vuxna struntade i om Bobby levde eller dog av deras behandling.

Döden överraskade

Vill man vara riktigt hård kan man säga att de vuxna förmodligen blev ytterst obehagligt överraskade när Bobby oväntat dog. De blev säkert bestörta av flera skäl. Också det skälet att de nu saknade objekt för sina sjuka böjelser.

Sedan till frågan om Bobbys mammas ansvar. Även om hon har brister i sin personliga utrustning som bidrog till att hon blev ett mer eller mindre villigt redskap i sambons hand när Bobby skulle "uppfostras" så är dessa brister inte av den karaktären att hon enligt straffrätten befrias från ansvar för sina handlingar.

Väldigt många människor som begår grova våldsbrott gör det ju i någon form av psykiskt undantagstillstånd. Det räcker inte för att frita vederbörande från ansvar. Det enda som räcker är en akut psykos och då får denna inte vara självförvållad genom alkohol eller andra droger. Bobbys mamma var inte i närheten av dessa kriterier. Om vi slår fast att Bobbys mamma var ansvarig för sina handlingar återstår frågan om hon i praktiken var lika skyldig till det som hände Bobby som sambon.

Ord står emot ord

Eftersom inga andra än offret och gärningsmännen var närvarande vid övergreppen så vet vi strängt taget inte det. Inget går att bevisa om vem som gjorde exakt vad och då väljer tingsrätten att döma dem gemensamt. Domen är logisk och välargumenterad. Ändå tycker jag att rätten vid straffmätningen kunde ha tagit hänsyn till mammans olyckliga situation och låtit henne bli delaktig av de förmildrande omständigheter lagen faktiskt medger enligt vad åklagaren påpekade i sin plädering.

Yrsa Stenius yrsa.stenius@aftonbladet.se