Överklaganden av byggen en svensk nationalsport

Ett av de mer exotiska svenska karaktärsdragen är den utbredda förtjusningen i att överklaga nybyggen.

Senast att skapa rubriker, betydande kostnader och politisk upprördhet är stoppet av tunnelbanebygget till Nacka.

Knappt hann Kristoffer Tamsons, moderat trafikregionråd i Stockholm, återhämta sig från ilskan över att en muslimsk busschaufför bad på sin rast, så var det dags för högt blodtryck igen.

Och undra på det. Överklagandet av tunnelbanans nya sträckning kan försinka projektet i ett och ett halvt år och ticka 100 miljoner kronor i månaden.

Tick, tack, tick tack.

Bakom det anförda klagomålet ligger ett fastighetsbolag som äger ett oansenligt litet hus på Blasieholmen i centrala Stockholm.

En byggnad som uppfördes på tidigt 1800-tal som kokhus åt flottan och som ett inte obetydligt antal försäljningar senare ägs av ett fastighetsbolag som i sin tur ägs av ett bolag som har nära koppling till videoregissören Jonas Åkerlund.

En kylslagen måndagsförmiddag synes ingen verksamhet pågå i huset. På uppfarten står visserligen en svart SUV, Chevrolet Tahoe, en kostsam historia, men fönstren är täckta inifrån av tyg och ingen öppnar när jag ringer på dörren.

I soptunnan ligger några pizzakartonger. På andra sidan gallergrinden syns ett par svarta sopsäckar, en grill och några utemöbler i trä.

Några telefonnummer är knutna till fastighetsbolaget, men ingen svarar.

 

Så varför har ägarna till detta hus dragit i nödbromsen och orsakat stillastående och rullande tummar hos projektets organisation och inte minst hos entreprenörer och de personer de avlönar för bygget?

Tick, tack, tick tack.

Av överklagandet framgår att det finns en oro för att fastigheten ska skadas av bygget. Under Blasieholmen finns en arbetstunnel som byggdes på 1970-talet i samband med att Kungsträdgårdens tunnelbanestation blev till. Den ska användas till att frakta bort sten efter att nya tunnlar sprängts.

Fastigheten står på berg och lera och sprängningar samt två, tre års bortforslande av stenbumlingar kan leda till elände.

Det är, av alla instanser, regeringen som ska avgöra tvisten. Något som onekligen reser frågor om hur lagen är utformad. Borde inte ett överklagande gå att hantera på ett annat och smidigare sätt? Exempelvis genom att domstol avgör frågan?

 

Tunnelbanebygget är inte det enda exemplet på samhällsviktiga projekt som har förhalats och fördyrats på grund av överklaganden.

Någon borde forska i den påtagliga svenska förtjusningen att lägga sig i snart sagt vartenda försök att bygga nytt. Hur uppstod det nationella särdraget? Handlar det bara om att lagarna ger oss mer vidsträckta möjligheter än vad som finns i jämförbara länder?

På Södermalm bor en figur som har överklagat hundratals balkongprojekt. En undersökning i Göteborg för några år sedan visade att vartannat nybygge överklagas. Försämrad utsikt, buller, strandskydd.

Tick, tack, tick tack. Miljard läggs till miljard läggs till miljard.

Överklagandet av tunnelbanan har nu inte mycket gemensamt med arga grannar som inte gillar att ett nytt höghus ska smällas upp.

Om inte skiljer sig regelverken åt. I det förra fallet är det järnvägslagen som gäller, i det senare plan- och bygglagen.

En och annan gemensam nämnare finns dock, som att rättsprocesserna pågår i evigheter. Förbättringar har skett, bland annat har länsstyrelsen försvunnit som instans, överklaganden går nu direkt till domstol, men det går fortfarande långsamt.

Naturligtvis måste människor ha rätt att överklaga. Om inte annat för att de få gånger de får rätt så beror det på att kommunens byggplan brutit mot bestämmelserna och därmed per definition varit olaglig.

Men nog måste det gå att ytterligare snabba på processen. I Stockholm tar det mellan sju och tio år från idé till färdigt hus. Så överklagades också 220 bygglov i huvudstaden bara i fjol.

 

På eftermiddagen åker fotograf Jerker Ivarsson och jag ut till Blasieholmen igen. En voi står lutad mot fasaden. Jag har inget minne av den från i förmiddags.

Dörrsignalen är gäll. En ung kvinna öppnar. Hon pratar inte svenska. På knackig engelska förklarar hon att hon inte får säga någonting.

Tick, tack, tick tack.