Efter it-attacken skrivs biobiljetten för hand
”En vuxen och två barn, salong 9”.
Mia Lisvik håller en handskriven biobiljett i handen, men mer än så, det är också ett kvitto på hur omfattande helgens it-attack var.
Filmstaden Sergel i centrala Stockholm är ett av alla dessa cineastiska palats som har ersatt kvartersbiograferna, 14 salonger.
Hackergruppen Akiras cyberangrepp mot den finska IT-leverantören Tietoevry har har drabbat biobesökarna, men långt ifrån bara dem, konsekvenserna är omfattande, bland annat har Sveriges största HR-system stängts ner, ett program som hanterar löner för 120 myndigheter.
Med brorsbarnen Noomi, 9, och Simon, 8, det är studiedag och skolan är stängd, ska Mia Lisvik se ”Knyckerts & snutjakten”, en fortsättning på den älskade julkalendern om en familj bestående av tjuvar.
Det går inte att betala på vanligt sätt. De ryska it-brottslingarna har gått grundligt tillväga. Swish är det enda som fungerar, de vanliga biljetterna går inte att trycka ut.
Men vad bryr sig barnen om det, de är förväntansfulla, dessbättre lyckligt omedvetna över att det någonstans sitter en auktoritär politiker med högt blodtryck som vibrerar av harm över att det görs barnunderhållning av kriminella och att en filmtitel innehåller ordet ”snut”.
Biopalatset har just öppnat, stämningen är sömnig, några pensionärer, en och annan mamma med barn.
En skärm visar dagens föreställningar, det påminner om en tingsrätt, men stölden i sal 3 och rattfyllan i sal 7 är utbytt mot Ett sista race i salong 4 och Syndabocken i salong 11.
En kulturskribent skulle kunna peta ihop en essä om en konstform som har gått förlorad med dessa små dukar, att vi inte längre ser filmen i det själarnas gränsland där publik och skådespelare blir synliga för varandra, men jag är enklare än så, eller mindre nostalgisk, det är så här det ser ut, det är meningslöst att moralisera över utvecklingen.
En ung kvinna med en bricka på bröstet med sitt förnamn och sin titel, Guest Experience Supervisor, det påminner om den gamla Stones-låten The Under Assistant West coast promotion man, går förbi.
Jag presenterar mig och frågar om jag får ställa några frågor, The Gurest Experience Supervisor svarar att hon först måste fråga koncernens kommunikationschef om lov och springer iväg.
Så där är det nuförtiden. Överallt, på företag och myndigheter, finns presschefer i behov av att legitimera sin existens och sin lön som har lurat i personalen att jorden går under om de besvarar ens den enklaste frågan av en journalist.
Men i väntan på att kommunikationschefen ska avgöra om yttrandefriheten även gäller de anställda på denna biograf, går det att läsa på lite om vad dessa hackers egentligen är för figurer.
Det påstås att Akira är en rysk grupp som har brutit sig ur en liga med cyberbrottslingar. Det påstås att de opererar med den ryska polisens goda minne, så länge de nöjer sig med att ge sig på servrar i andra länder.
Utpressning. Tietoevry har dock sagt att de inte betalar en rubel. Det låter klokt, för har du en gång betalat lär nya attacker följa.
The Guest Experience Supervisor kommer tillbaka. Hon noterar att jag studerar hennes namnskylt och döljer den snabbt med handen. Hon säger att hon måste ringa ännu ett samtal och springer upp för en trappa.
Fem, sex personer i kön. En ung man tar emot swishbetalningar och skriver biljetter på en lapp. Det går långsamt, men folk visar förståelse.
Två äldre damer vill veta om pensionärsrabatten gäller även i detta undantagstillstånd. Det visar den sig göra.
Vellinge är den kommun som har drabbats hårdast av attacken. Nästan ingenting fungerar som det ska. Manuella rutiner och papper och penna har ersatt mejl och datorsystem.
En trappa upp finns långa rader med plockgodis, 13:90 hektot, läsk, det är folktomt, en ung kvinna som rengör en popcornmaskin med en trasa berättar att det även här går att betala med swish.
Även riksdagen har drabbats. Något som erbjuder möjligheter till betraktelser över det moderna samhällets sårbarhet, men jag kommer på mig själv med att hoppas att det ska bli strul med utbetalandet av arvodet i januari till politikerna.
Det vore onekligen skönt om någon av de riksdagsledamöter som tillbringar dagarna med att twittra gnäll om de lömska muslimerna, Sveriges mesiga lagar och domstolar som har fräckheten att fria en och annan åtalad, för ett ögonblick skulle få någonting annat att tänka på.
Men sådan tur har vi sällan.
Systembolaget har fått problem på grund av attacken, en stor klädkedja har också strul, det här biopalatset skulle normalt ha runt 1 000 besökare en dag som denna, nu blir det ungefär hälften.
Ingen kan säga när saker och ting börja fungera igen. En brittisk kommun som utsattes för något liknande hade efterdyningar i närmare ett år.
The Experience Guest Supervisor dyker upp igen. Hon har inte fått tag på kommunikationschefen, som sitter i möte. Jag säger att jag själv ska jaga rätt på personen i fråga.
Vid den ordinarie kassan står Melina, 23, och väntar på att någon i personalen ska dyka upp.
Hon vill köpa biljetter till en komedi på torsdag kväll, det går inte att boka online, men då hon arbetar i närheten pep hon in på lunchen.
Ur högtalarna strömmar Cyndi Laupers ”Time after time” på behagligt låg volym. Ja, dessa attacker sker gång på gång. Det har hänt tidigare, det kommer att ske igen.
Efter fem minuters tålmodigt väntande ger Melina upp och ställer sig i den provisoriska kön.
Hos den unge man som med penna gång på gång skriver ut biljetterna på små lappar.