Naivt tro att Sverige kan uppfostra omvärlden
För utlandet framstår det som att Sverige skickar dubbla signaler.
Först ger en svensk myndighet, polisen, tillstånd till koranbränning. Sedan fördöms samma handling av en annan myndighet, UD.
Det är naivt att tro att Sverige kan uppfostra omvärlden i svensk yttrandefrihet.
Sverige och svenska domstolar kan bestämma hur den svenska yttrandefriheten ska se ut och sedan försöka hantera de problem som uppstår i form av exempelvis påskkravaller. Men vi kan inte påverka eller ta hand om reaktionerna i omvärlden.
Det spelar ingen roll hur mycket vi försöker förklara hur den svenska yttrandefriheten ser ut. Stora delar av omvärlden kan ändå inte begripa hur vi med ena handen kan tillåta en handling som av muslimer över hela världen ses som en grov provokation och med den andra handen fördöma den.
Internationella följder
Vi kan skicka en armé av pr-konsulter 50 varv runt jorden och de kommer ändå inte att få människor i majoriteten av världen att förstå eller acceptera hur den svenska yttrandefriheten fungerar.
Polisen hade kunnat stoppa den senaste koranbränningen utanför moskén på Medborgarplatsen, utförd under en av muslimernas största högtider. Man hade kunnat flytta den till en annan plats eller förbjudit den med hänvisning till eldningsförbudet.
Mitt intryck är att polisen efter två domar om att man inte fick förbjuda koranbränningar genom att hänvisa till ett allmänt ökat säkerhetshot mot Sverige ville ge domstolarna en minnesbeta. Det som sker får ske.
Det senaste årets koranbränningar i Sverige börjar nu få internationella följder. Påven i Vatikanen kräver att Sverige sätter stopp för koranbränningar liksom en samlad allians av världens muslimska länder som vill se tvingande internationell lagstiftning.
Fientlig stämning
Marocko, Saudiarabien, Qatar och Iran tillhör de länder som antingen kallat hem sina ambassadörer eller kallat upp de svenska ambassadörerna i respektive land för att motta en protestnot.
FN:s människorättsråd kallar till extrainsatt möte.
Koranbränningarna har gjort ett stort avtryck i sociala medier i den muslimska världen vilket ökar risken för terrorhot riktade mot svenskar och svenska intressen utomlands. Uppmaningar har hörts om bojkotter mot svenska företag och svenska produkter.
Vi kan vara rätt säkra på att denna fientliga stämning mot Sverige kommer att utnyttjas i desinformationskampanjer av krafter som vill skada och försvaga Sverige, exempelvis Ryssland.
För militanta islamistiska grupper som al-Qaida och Islamiska staten är detta precis det bränsle man behöver för att elda på radikaliseringen av unga, presumtiva terrorister.
Många av länderna som fördömer Sverige är diktaturer där yttrandefriheten är ytterst begränsad. Vi kan tycka att vi inte behöver bry oss om vad de säger men vi kan inte blunda för de konsekvenser som kritiken mot koranbränningarna får.
Därför kan jag förstå att svenska UD känner ett behov av att försöka minska skadeverkningarna och förklara sig för omvärlden.
Motstridiga signaler
Men de dubbla signalerna blir väldigt förvirrande för utlandet.
Först ger polisen tillstånd för en koranbränning utanför Stockholms största moské.
Därefter fördömer UD och regeringen samma handling.
”Brännandet av koranen eller någon annan helig skrift, är en kränkande och respektlös handling och en tydlig provokation. Uttryck för rasism, främlingsfientlighet och därtill kopplad intolerans har inte någon plats i Sverige”, skriver UD.
I omvärlden blir då givetvis den naturliga frågan hur svensk polis kunde ge tillstånd till koranbränningen från första början.
I en omvärld där mer eller mindre auktoritära stater dominerar är det för dem obegripligt hur Sverige kan skicka så motstridiga signaler. Vem är det som bestämmer egentligen?
Många svenskar ser Sverige som landet lagom. Mellanmjölk hela vägen. Men i utlandet ses vi i själva verket som extrema. Extrema i allt från att det nästan inte längre går att använda kontanter, vår syn på jämställdhet till yttrandefriheten.
Vi kan känna stolthet över att vi på många sätt går före andra länder och därmed framstår som extrema. Men det är farligt att leva med en skev självbild. Inte minst när svenskar nu riskerar att bli måltavlor i många muslimska länder.
Nya tillstånd?
Erfarenheten från tidigare liknande kriser är att de trots allt blåser förbi ganska snabbt. I bästa fall förknippar inte omvärlden Sverige med koranbränningar om ett år eller två.
Jag tror att koranbränningarna spelat ut sin roll som protestform för bra tid framöver.
När de satiriska Muhammedteckningarna publicerades i Danmark 2005 blev det en engångsföreteelse ända fram till franska satirtidningen Charlie Hebdo återpublicerade dem tio år senare. Det kändes som en relevant kritik av islam att driva med profeten Muhammed en gång men de kraftiga reaktionerna och hoten som följde dämpade lusten och viljan att upprepa provokationen.
Jag skulle vilja se den svenska polismyndighet som efter det som hänt utfärdar nya tillstånd till koranbränningar eller domstolar som dömer strikt efter lagens bokstav i stället för att även tillämpa en gnutta sunt förnuft.