Tro mig – vi sväljer mycket smygrasism

Jimmy Durmaz höll ett brandtal vid träningen i söndags.

I helgen var det lätt att vara antirasist.

Och befogat.

När ett gäng näthatare attackerade Jimmy Durmaz efter Sveriges VM-förlust mot Tyskland fanns det få alternativ: rasismen var så grov och primitiv att den inte fick stå oemotsagd.

Vid söndagens träning höll kantspringaren ett brandtal varpå resten av truppen utbrast ”fuck rasism” och uppropet #backadurmaz spred sig långt utanför fotbollens del av internet.

Lätt, och befogat.

Färre minns nog Jimmy Durmaz kommentar strax efter matchen.

”Har man haft hat mot sig hela livet så är det ingen fara.”

Jag råkar veta vad han pratar om. Proffs blev jag inte, men jag spelade i pojk- och juniorallsvenskan. Vad hade hänt om jag agerat varje gång en motståndare yttrat rasism mot mig? Om jag gått till motattack, tjallat för domaren eller – allra värst – brutit ihop och börjat gråta?

Vad hade hänt om jag hade konfronterat mina ledare och lagkamrater varje gång de satt i omklädningsrummet och vädrade fördomar om motståndare som var araber, svarta, latinos och asiater?

(Alternativet var att sluta. Säg det till en tonåring som älskar fotboll, och som i övrigt tycker om sina ledare och lagkamrater.)

Under flera år dömde jag ungdomsmatcher. Vad hade hänt om jag kastat pipan varje gång föräldrar och ledare gått över gränsen? Det hade inte blivit så många matcher.

Jag hade fått lämna alla mina serviceyrken: jag inte kunnat servera mat, stå i kassan eller deala poker och blackjack.

De gånger jag drabbades som värst berättade jag, och mina arbetsgivare stod upp för mig. Det var lätt, och befogat. Alla andra gånger höll jag tyst.

Tro mig: svenskar är inte rasister.

Tro mig: många svenskar säger rasistiska saker.

Tro mig: vi sväljer.

Vi sväljer för att inte göra oss omöjliga. Vi sväljer på samma sätt som kvinnor teg om mäns sextrakasserier fram till hösten 2017. Vi sväljer för att inte tappa ansiktet, eller tvinga våra förövare att göra det.

Svarta, bruna, gula svenskar ogillar dålig stämning lika mycket som vita.

Och vi vet: de som tror att rasismen är på väg tillbaka efter 1990-talet har nog blundat. Den har aldrig varit borta.

Smygrasismen rör sig obehindrat: i omklädningsrum, på arbetsplatser, på krogen, i hålor och i storstäder.

Gärna subtilt, på gränsen till det förbjudna. På sätt som kan förklaras bort. Som vi sväljer för att slippa bli stämplade som lättkränkta snöflingor.

Jag fruktar inte grov och primitiv rasism, likt den som drabbade Jimmy Durmaz. Inte det minsta.

Svenskarna kommer att göra motstånd. Lätt, och befogat.

Svårare blir det när Durmaz och alla vi andra berättar om vad vi har svalt.


#nostranger

I vintras, i svallvågorna efter #metoo, startades det svenska uppropet #nostranger. Tusentals svenskar gick ut och vittnade om fördomar, diskriminering och vardagsrasism.

Många av berättelserna låg i gråzonen, sådant som – till skillnad från attackerna mot Jimmy Durmaz – kan avfärdas som överkänslighet eller ursäktas.

Sedan hände: ingenting.