Roliga skämt kan vara som fina viner

Tommy Cooper fick en massiv hjärtinfarkt mitt i en föreställning 1984.

Glöm eländet med May och brexit för en stund och låt oss i stället högtidlighålla minnet av Tommy Cooper, den misslyckade brittiske trollkarlen med fez på huvudet och en räcka dåliga vitsar i rockärmen.

Det är 35 år sedan nu. Han dog som han levde. På scenen, mitt i ett nummer, i direktsänd tv.

Han var i själva verket en skicklig magiker, men visade det sällan. Karriären byggde i stället på att han sjabblade med trollerierna. Hans skämt höll en låg och jämn nivå:

– Jag sov som en stock i natt. Jag vaknade i öppna spisen.

Grejen var – tajmning. Oslagbar tajmning.

 

Fezen hade han snott av en servitör i Kairo när han skulle uppträda för kolleger i armén, där han tagit värvning efter krigsutbrottet 1939. Och huvudbonaden blev hans varumärke.

Det sägs att han vid åtta års ålder fick en trollerilåda av sin moster och började öva som en besatt. Det sägs också att han blev utskrattad på sitt första trollerijobb för att han av nervositet misslyckades med konsterna. Kanske var det när han torkat tårarna efter det som han så småningom hittade sin egen nisch.

När han muckat hankade han sig fram på pubar och i varietéföreställningar. Sin första audition hos BBC fick han 1947.

Bokaren gav inte mycket för uppvisningen och skrev i protokollet: ”Nonchalant attityd och dålig diktion”.  Coopers sju minuter bestod av ”komedi-smatter och blufftrolleri”. Sammantaget bedömdes han vara en ”oattraktiv ung man med otydlig röst och extremt olyckligt uppträdande”.

 

Emellertid stod det inte länge på förrän han fick en chans i tv och strax var succén ett faktum.

Efter ett decennium var han en av Storbritanniens bäst betalda komiker, med ett ständigt turnerande och återkommande tv-serier som sändes i ett otal länder. Även i Sverige, i omgångar, i flera kanaler och långt efter det att han avlidit.

 

Cooper hade sina sidor, förstås. Kollegor minns som honom som snål. Och våldsam ibland. Han drack mer och mer. Vilket han givetvis också skämtade om: ”Jag dricker bara av medicinska skäl. Jag blir sjuk av att vara nykter”.

Den kontroversielle teaterkritikern Kenneth Tynan skrev att Cooper var:

”Den klumpiga orimliga trollkarlen som alltid befinner sig i en gelé av hysteri när hans egna nummer kollapsar. Ingen har någonsin varit mindre överraskad av att misslyckas. Skakad av sin egen oförmåga, med ett okontrollerat skratt, vacklar han hopplöst vidare från trick till trick. Ni förstår, Cooper har en distinkt attityd till livet, en stoisk attityd, en kluckande medvetenhet om livets meningslöshet. Och det är vad som reser honom över mängden.”

Tv-producenten och författaren John Fisher, som skrev en bok om Cooper, sa i en intervju: ”Trots allt drickande och alla raserianfall och elakheter, så var han, och är han, en nationalskatt. Man behövde bara titta på honom så kände man sig lyckligare”.

 

Det finns mycket få så kallat roliga skämt; sådana lustigheter som är så pass bra att man skrattar om man bara läser dem, till exempel. Allting handlar om sammanhang, framförande och tajmning. Men rätt behandlade kan genuint urusla vitsar – även könsvitsar – vara som fina årgångsviner. Ju äldre och mer omhuldade de är, desto roligare blir de.

Följ ämnen i artikeln