Varför tvingas jag skämmas?
Treårige Mubarik förstår nog inte vad som sker framför hans ögon.
Det är en ofattbar tragedi som materialiseras i form av sju kistor på det gröna gräset, från en hjärtskärande liten en och i stigande storlek till den kista där hans mamma ligger.
Sex barn och en sjubarnsmamma dog i en brand.
Nu ska de få ett värdigt och respektfullt avsked av de mellan 1 000 och 2 000 sörjande som samlats.
Den lilla kvarvarande spillran av familjen ska få sin sorgeceremoni.
Det är just sådana här rörande, berörande uppdrag som brukar få tårarna att trilla också på garvade reportrar och jobben utförs återhållsamt.
Men i dag skäms jag för att tillhöra journalistkåren.
För den beska sanningen är att det inte var sex barn och en sjubarnsmamma som begravdes utan sex svarta barn och en svart sjubarnsmamma.
Och därmed kunde journalister och fotografer lägga allt vad takt och ton heter åt sidan.
Ingen ansvarsfull chef hade låtit en anställd klädd som på en rockkonsert med minimal kjol bevaka en svensk begravning.
Det vore fullkomligt otänkbart att journalister skulle prata och skratta under en bön vid en svensk begravning.
Aldrig någonsin har jag hört talas om att fotografer ställt sig i vägen för kistor som i procession bärs till gravsättning så att hela sorgetåget tvingas stanna upp på en svensk begravning.
Eller hindra de närmast sörjande att lägga en skopa jord på kistorna genom att tränga sig fram till gravkanten.
Regeringen sände också sitt subtila budskap genom att skicka integrationsminister Nyamko Sabuni; inte ens för Sveriges regering handlade det i första hand om barn utan om invandrarbarn.
Som om tragedin blir av en annan art, sorgen annorlunda, för att hudfärgen är olika.
Två små barn är moderslösa och fem syskon och en kusin fattigare. En man har förlorat sin hustru och fem barn.
Inte är det väl svårt att begripa den sorgen?
Men i samma stund som den här tidningen är tryckt kommer min mejlbox att sprängas av hatfulla rasister som inte har fantasi nog att förstå att vi alla är ganska lika, särskilt i sorg.