Rädda, rika män lägger beslag på unga kvinnor
Om vi levde i ett parallelluniversum. Om alla dessa män som gifter sig med betydligt yngre kvinnor, skulle utsätta sig själva för samma åldersskillnad som de utsätter sina kvinnor för. Ulf Lundell skulle i så fall vara förlovad med en 92-åring. Stellan Skarsgård skulle precis ha gift sig med en 82-åring. Lars Norén skulle ha levt med en 88-åring. Och den 60-åriga Charles Somonyi skulle ha äktat en 92-årig blondin från Göteborg på sommarens största och mesta bröllop.
Fast nu lever vi ju inte i ett parallelluniversum. Vi lever i Sverige. Moderaterna gapar om svenskkontrakt i ett jämställt Sverige som alla ska lära sig att respektera. I tidningarna läser jag att Norén precis har fått barn vid 64 års ålder, Lundell verkar hålla ihop med sin 20-something tjej. I somras var det världens grej att en 28-åring gifte sig med en 60-årig miljardär. (Och det tyckte vi var jättefint. Att de ville göra det i Sverige. Även om det såg ut som om vi gifte bort en barnbrud med äldstemannen i ett mormonsamhälle.)
Så länge det finns rika män som vill känna sig unga, kommer det att finnas unga kvinnor som vill känna sig rika. Det är Julie Burchill som har sagt det, inte jag. Och Stellan Skarsgård var ju som den där kanariefågeln i gruvan. Så länge kanariefågeln sjunger finns det fortfarande hopp. Stellan var mannen som hade sex barn och ett över 30-årigt äktenskap bakom sig. Stellan satt i intervjuer och sa saker som ”kärlek handlar om att bestämma sig”. Stellan vinkade till oss brudar från framtiden, och man kunde peka på Stellan och säga; titta, kanariefågeln lever fortfarande. Vad skönt.
Det är bara det att Stellan nu har bestämt sig för något helt annat. Pushing 60 bestämde sig Stellan sig plötsligt för att kärlek handlar om att skaffa sig en livskamrat som är i samma ålder som hans barn. Enligt uppgifter i tidningarna väntar Stellan också barn – igen. Och jag undrar vad som egentligen har förändrats. Jag trodde att det skulle komma en ny generation. Jag har tagit det för så självklart att jag nästan inte ens har orkat reflektera över det. Jag har trott att dessa egon skulle försvinna – dessa män som är så rädda för att åldras att de inte drar sig för att lägga beslag på ett stycke ungdom, och göra den till sin. Män som är så förälskade i sig själva att de inte ser vad det är för soppigt deal som dessa kvinnor gör.
Härmed lovar jag att älska dig i nöd och lust.
Härmed får du skriva på ett kontrakt om anhörigvård i hemmet.
Det var ju en annan grej förr. När faderskapet handlade om att tjäna pengar, komma hem från jobbet och läsa tidningen, för att sedan gå iväg på herrklubben.
När papporna inte delade vardag med sina barn. När förhållandet mellan man och kvinna av naturen var ojämställt – även om man tillhörde samma generation. Men nu?
Tjejer som växer upp i ett samhälle där tjejer tjänar sina egna pengar, skriver sin egen musik, bestämmer över sina egna liv, blir läkare i stället för att gifta sig med en läkare. På samma sätt; män som har blivit mer jämställda, män som kånkar matkassar, män som lever med sina barn och delar vaknätter och dagishämtningar.
Jag trodde att jämställdheten skulle förändra oss. Att en man skulle bli lika osugen på att bli farsa i 60-årsåldern, som en 60-årig kvinna är osugen på att bli mamma. Om vi nu är överens om att pappor är lika viktiga som mammor i dag. Insikten om att det tekniskt möjliga inte är detsamma som det praktiskt möjliga. Mina barn behöver mig – och när de är tio år finns det en överhängande risk att jag ligger på långvården. Spelar det någon roll?
Om denna ålderslösa kärlek är så ålderslös som dessa män alltid hävdar – varför inte ta en tur på äldreboendet?