Jag har gjort min mamma besviken

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En boktitel dyker upp i mitt minne. En banal titel på en inte alltför märkvärdig roman av den framlidne finske författaren Lassi Sinkkonen:

"Kun minulla ei olisi rakkautta" lyder titeln som kan tolkas på litet olika sätt. Själv har jag alltid gett den betydelsen: Då jag inte har kärlek nog"

Det är en mig närstående persons snabba åldrande och tilltagande demens som aktualiserar orden. De har spökat för mig en gång förut för mer än femton år sedan. Det var månaderna innan min mamma dog då en svår cancersjukdom hade invalidiserat henne och kraftigt förändrat hennes personlighet.

Älskade mamma, minns jag att jag tänkte. Älskade mamma, jag är rädd för att min kärlek inte räcker till för det som nu händer. Jag är rädd för att jag kommer att överge dig.

Så skedde också. Hårdnackat tystade jag min inre röst som talade om hur mycket mamma behövde mig. Intalade mig att det var omöjligt att lämna jobbet i Stockholm. Var ofta kort, tvär och otålig när hon ringde och pratade genom sin hemska talapparat. Jag hatade den metalliska konstgjorda rösten som hade ersatt hennes vackra teaterutbildade stämma.

Jag gjorde mamma gränslöst besviken. Jag gjorde henne illa. Ja, i dessa tider när ondskan har blivit modern igen kan man nog säga att jag var ond mot min mor.

För det finns ingen ursäkt, men det finns en förklaring.

I relation till min mamma förblev jag emotionellt, åtminstone delvis, ett barn. Ett fyrtiofemårigt barn som inte orkade hålla sig kvar i sin vuxenhet när mamma blev den lilla och hjälpbehövande. Jag blev ingen mamma till min mamma, något som Maj Fant en gång skrev en fin bok om. Jag var och förblev ett barn som nu dessutom självt kände sig besviket, övergivet och ofta ganska så

ilsket.

Mitt förhållandevis väl utvecklade förnuft bet inte på mina barnsliga känslor. Hur mycket jag än förklarade för mig själv att mammas hjälplöshet, hennes växande krav på mig - hon hade varit mycket litet krävande förut - var något hon inte rådde för, något hon led mest själv av, blev jag lätt vresig och till och med elak.

Hur jag än präntade in i min skalle att en människa som är gammal, trött och sjuk inte orkar intressera sig för andra människor var jag sårad över att mamma hade blivit så egocentrisk, inte orkade ta del av mitt väl och ve.

Mina reaktioner var väl inte särskilt onormala men de var absolut inte smickrande för min person. Emellertid innebär min egen erfarenhet att jag ganska väl känner igen mig när jag ser min närståendes barn kämpa med sin ambivalens inför det som sker med deras mor.

Kanske de också frågar sig om deras kärlek kommer att räcka. Om de kommer att orka omfatta mamma med ömhet och tålamod även den sista biten.

För mig är det något lättare att möta denna älskade människas förvandling än det var med mamma för mer än femton år sedan. Dels kanske för att jag själv är äldre, ser ålderdomen lura bakom hörnet och kan ana svikande krafters mardröm. Men framför allt är det lättare eftersom detta inte är min mor.

Men icke desto mindre. Med rysningar av fasa kan jag känna hur primitivreaktionerna lurar under förnuftighetens yta. Jag får lust att snäsa, påpeka att frågan som ställs, ställs för femte gången på en halv timme. Jag noterar den där oförmågan att fatta att en gammal människa inte rår för sin förvandling, att jag inte heller kommer att göra det om och när den dagen kommer.

Kanske kan jag inte rå för min vrede och besvikelse även om jag fattar. Så irrationella är vi människor.

En sak har jag dock blivit förvissad om under den tid då jag har följt älskade människors åldrande: nära anhöriga är inte nödvändigtvis bäst lämpade att ta hand om sina gamla. De professionella är ofta bättre om de har varma hjärtan men saknar stridig emotionell anknytning till dem de vårdar.

Yrsa Stenius