Att vara olycklig är en del av livet
A
tt vara lyckad och lycklig. Många av er minns hur det lät när vi gick in i 80-talet. Det var som att över en natt började alla vara positiva och var man än stod och gick sa folk; "Ha en bra dag". "Tack det samma".
Vi gick in i ett decennium där det gällde att vara lyckad och lycklig. Det var mycket snack om att sköta sig, träning och rätt mat och man berättade för varann att man ökat på joggingrundan. Om man inte hakade på denna positiva hälsotrend kom det surt efter. Övervikt och isolering. Smal och frisk vad det som gällde. Och positiv.
Men också de garanterat lyckliga kunde förfalla till lasten att snaska smågodis. Behovet av tröst kan i vissa lägen bli så infantilt oralt helt enkelt.
Jag läste nyss en artikel som grep mig. Det gällde skolans budskap att om du är flitig och duktig och uppmärksam, om du verkligen anstränger dig så kommer du att gå långt. Den amerikanske myten om skomakaren som kan bli president.
Artikelförfattaren chockerar genom sina iakttagelser att även om man är duktig i skolan, verkligen ligger i, så är det inte säkert att du kommer att nå framgång och lycka i livet. Han menar att en kultur som predikar det är bedräglig.
I stället borde skolan förbereda eleverna på besvikelser och nederlag. De flesta kommer inte att få kvalificerade jobb. Arbetsmarknaden krymper. De flesta bra jobb är redan besatta. Många unga människor kommer att leva på bidrag eller ha tråkiga jobb.
Livet är nu inte bara arbete. Att träffa någon och bli sviken och förödmjukad; om sånt får man ingen undervisning. Skolan bör lära ut hur man kan leva ett ofullgånget liv med nederlag, men ändå fortsätta. Att vara olycklig får inte vara tabubelagt. Det ingår i livet. Det här är inga nyheter men det är sagt med en skärpa som man inte är van vid.
Också i min ungdom på fyrtiotalet handlade det om att lyckas i skolan. En investering i framtiden.
När betyget på 70-talet togs bort var det en välsignelse för somliga och snopet för de ambitiösa. Att anstränga sig och inte få svart på vitt att det lönat sig.
Jag var en olycklig och mycket duktig flicka. Men vad hjälpte det när jag var överviktig och obekväm i min kropp. som jag avundades de slarviga flickorna. Mera kompisar. Hade det roligare. Blev uppbjudna på skoldanserna; de gäspade därför att det blev så sent i går kväll. De hade pojkvänner. Jag var min mammas duktiga flicka, flitig och bra betyg. Det var bara hon och jag.
Sen fortsatte jag att vara duktig, flitig och framgångsrik yrkeskvinna, men tafatt och, tycker jag nog, misslyckad som hustru och mor. Jag var ett exempel på hur litet det egentligen betyder att man lyckas på jobbet; när man i det verkliga livet är handikappad och otrygg.
Så mycket ångest som gått i par med mina yttre framgångar och alla dessa rädslor som jag höll i schack genom att frilansjobba med ständiga datum för nästa lämning. Jag var hysteriskt produktiv.
En bok i veckan och sen alltid en bok på gång samtidigt. Och biblioteksframträdanden och snygg och charmig. Hemkomst i djup trötthet och depression. Mammas duktiga flicka och så tafatt i det riktiga livet där mina barn tidvis tog mera ansvar än jag. Hur tokigt det var har jag fått veta under alla dessa år. Ingen riktig mor. Men fyra barn.
Och nu urgammal och hjälplös i ett överrumplande åldrande. Jag hade väl aldrig tänkt bli gammal och skröplig och att det gick så fort sen. Och mycket tid att tänka på vad jag misslyckades med när det pågick.
Så mycket framgång och ångest. Det visste man ingenting om när man var bäst i klassen i teckning och franska.