Som död tär man inte på knappa resurser
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-09-08
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ättestupans återkomst.
Eller? I dagarna kommer det informationer från mina hemtjänstanställda. Att nu ska det sparas igen. Nej, det låter för beskedligt. Det handlar helt enkelt om en katastrof.
I vår kultur har de gamla länge varit lågstatusgruppen. Framför allt då naturligtvis pensionärer med låg pension och ingen förmögenhet. Ser vi bakåt före pensionssystemet hade vi inget berättigande alls. Men det var familjernas sak att fixa det. Man tillhörde de tärande som helst borde göra sin plikt och dö så fort som möjligt. Bergiga socknar hade gärna ett lämpligt berg med en brant stupande sida. Det var dit man skulle leda den orkeslösa gamlingen som visste sin uppgift. Att slänga sig utför stupet.
För många år sen var jag i Etiopien med en grupp gymnasielärare på studieresa i u-land. Vi bodde flott mitt i Addis högt ovanför den fattigdom och det elände vi såg om vi gick ut i stan. När vi skulle gå över trottoaren till vår minibuss fanns en särskilt anställd man i trasig uniformsjacka som piskade bort tiggarna så att de inte skulle besvära oss under de där få stegen mellan hotellentrén och bussen. De spetälska var tiggarnas underklass och blev mest slagna.
Vi forslades söderut på den enda stora vägen, en gång byggd av Mussolini. Vi fick till slut också möjlighet att på knöggliga vägar besöka en by uppe i bergen. Dess namn var i översättning "Det skrattande vattnet" eftersom där finns ett litet hoppande, strilande vatten som också i torrtider kunde ge svalka och användas som tvättgryta.
Vi besökte en svensk missionsstation som hölls av en äldre svensk sjuksköterska. Med etiopiska medhjälpare hade hon sjukmottagning några gånger i veckan. Under de stora afrikanska träden låg patienter på bårar med upphängda flaskor i trädgrenarna. Vi fick svenskinspirerad mat och samtal inne i sköterskans propra hem där en av tjänarna hittat en levande kobra hängande över den halvöppna köksdörren.
En kvinnlig deltagare i vår grupp frågade med ett svärmiskt tonfall om man inte i en primitiv kultur ändå hade en helt annan känsla för sina gamla än vi har till exempel i Sverige.
Ja, svarade sköterskan. Jag vet inte. Folket här är nomadiserande. De bor i hastigt uppbyggda kojor som rymmer både människor och djur. När det är dags att dra vidare brukar man lägga de gamla och orkeslösa i hyddans utgångsöppning och sen låta djuren, bökiga och otåliga, trampa ihjäl dem på väg ut.
Så såg alltså den etiopiska ättestupan ut.
I Bondesverige kunde de gamla bo i undantagsstugan och göra rätt för sig som barnvakt eller enklare handräckning. Men de gjorde rätt i att inte leva så länge. Som döda tärde de inte på det knappa hushållets resurser. Den föda som fanns måste framför allt gå till det arbetande ungfolket och barnen.
Det fanns också något som hette fattighus där församlingarna hade ansvar att ta hand om gamla, sinnesrubbade och föräldralösa barn.
Vi vet andra kulturer där gamla vördas just för sin ålderdom och tas om hand av familjen men det gäller nog inte de obemedlade. Det måste finnas ekonomiska möjligheter att hysa gamla farmor.
Ideologiskt präglades man av insikten om att en gammal människa är vis och har något att lära de yngre. Också vid mitt besök i Senegal för ett tiotal år sen fanns respekten för den gamla människan. Unga svärdöttrar fick acceptera att ha sin svärmor boende hos sig. Det var mycket noga med att respektera och passa upp på henne.
I detta nådens år 2002 lever alla gamlingar under galgen, särskilt vi som bor i Stockholms södra stadsdelar. Där går vi nämligen med 100 miljoner i förlust. Så stort är underskottet. Vi, som dagligen träffar dessa duktiga men stressade flickor som skyndar mellan ärendena, hjonen kallas här just "ärenden", medan vi äter den undermåliga och kommunala maten, fattar noll. Vad är det just med oss som är så dyrt? Är det att vi är för många? Skola, förskola, fritidsverksamhet, familjeomsorg, stadsmiljö och så vidare går bara 28 miljoner back. Det är alltså vi, de lägst rankade i välfärdssamhället, som är så mycket för dyra.
Det är bara att vänta in avlivningsbussarna.