Sluta hyckla om monsterkossan
Nu är Belgisk blå på tapeten igen.
Det värsta med det är inte själva monsterkossan utan hyckleriet i köttbranschen.
I den kommande boken ”Monsterbiff till middag?” av Thorbjörn och Ylva Esping avslöjar lantbruksreportern Thorbjörn Esping återigen att det finns och slaktas och säljs kött av rasen Belgisk blå i Sverige.
För några år sedan scoopade han genom att ringa de stora slakterierna i Sverige och låtsas ha kor att sälja. Och det var inga problem what so ever. Låtsasbonden fick till och med löften om ett rejält påslag på priset.
Det finns en överenskommelse inom branschen att inte befatta sig med rasen eftersom den har en medfödd defekt som innebär dubbla muskler och därmed svårigheter att röra sig, krympta inre organ och svårt att kalva normalt.
Trots löften, som förstås har sitt ursprung i att vi konsumenter inte vill medverka till den överdrivna aveln, visar det sig återigen att köttbranschen säger en sak och gör en annan.
I reportageboken kommer flera uppfödare av Belgisk blå till tals och de försäkrar att de inte har några problem att avyttra sina bjässar med slakteriernas goda minne.
Efter slakten trollas köttet liksom bort i den allmänna anonymitet som drabbar nästan allt kött.
Nej, det handlar inte om mängder. Uppskattningsvis, enligt boken, mellan en och två procent av allt svenskt kött.
Och nej, det är inte förbjudet med Belgisk blå i Sverige.
Men det är faktiskt en mänsklig rättighet att själv få bestämma vad man stoppar i sig för käk.
Vill man inte äta hund ska man slippa det. Ingen ska smyga in en labrador i köttfärsen.
Vill jag av liknande moraliska skäl inte äta Belgisk blå ska jag slippa det.
Kan den svenska köttbranschen inte hålla fingrarna borta från monsterköttet så får den i alla fall vara god att märka det så att jag kan slippa.
För övrigt är jag säker på att minst 1 à 2 procent av befolkningen är av den kalibern att de skulle tycka att det är helfestligt att servera Belgisk blå-biff.