En blond kalufs har förlorat sin charm
Jag befinner mig för närvarande på en semesterort vid Medelhavet i Italien och turistar för fullt. Jag gör allt sånt turister gör – äter, dricker, tittar på gamla byggnader och köper kylskåpsmagneter med lokala motiv. Men jag är alltid lite orolig när jag turistar. Vill uppföra mig extra väl, tacka onödigt många gånger och le hela tiden. Säga goddag och adjö på landets språk. Inte gapa och skrika och vingla runt på gatorna, vara oförskämd och krävande mot folk som tjänar sitt levebröd på turistnäringen eller som bara råkar bo där. Och så vill jag alltid åka till platser där det inte finns så många turister för jag vet att blir det för många så tröttnar folk som bor på orten, trots att de alla vet att turisterna är en förträfflig inkomstkälla.
Runt om i Europa, de varma delarna som dessutom har kust, har lokalbefolkningen fått nog av horderna av semestrande nordeuropéer. När jag var liten och åkte på semester med min mamma kunde det hända att någon av oss, särskilt min lillebror som var blond, sågs som en exotisk varelse och tilldrog sig mycket positiv uppmärksamhet.
Det var i massturismens begynnelse och lokalbefolkningen hade inte hunnit tröttna än. Vi turister var fortfarande en smula ovanliga och sågs därför på med ett vänligt intresse och nyfikenhet. Så är det inte längre på många platser.
Förbud mot olika typer av beteenden, som egentliga är helt vanliga beteenden hos människor som är lediga, poppar upp som svampar ur marken på diverse turistorter.
En blond kalufs är inte längre en källa till glada blickar och tillrop, utan ett irritationsmoment. En blond kalufs är en av många tusen blonda kalufser och har tappat sin unika charm.
Apropå min mamma så tror jag att den här oron jag känner, som egentligen bara gör sig påmind när jag reser men aldrig hemma, eftersom jag blivit så svensk över tiden att jag sällan reflekterar över att jag faktiskt inte är född i landet, kommer från henne. Den kommer från hennes eviga känsla av att inte höra hemma på någon plats efter att ha emigrerat för första gången vid två års ålder. Hon säger att hon vet hur sådana här saker funkar, hon har varit uppmärksam på den här typen av känslor och stämningar i hela sitt liv.
Blir det för många judar i ett land så tröttnar befolkningen på judarna. Så är det bara, brukade hon säga. När vi flyttade från Polen till Sverige var hon orolig för att det skulle finnas för många polacker så att folk skulle tröttna på polackerna. En känsla som jag för övrigt tror hon delar med de allra flesta utlandsboende landsmän.
Man får inte vara för många, det blir bara problem. Folk stör sig, menade hon. Jag brukade tänka att det måste vara tvärtom, att ju fler man blir desto mindre märklig och udda framstår man.
Folk vänjer sig. Nu misstänker jag att hon kanske ändå hade rätt.
Det finns ingen särskild logik i att bli upprörd över att människor väljer att semestra och spendera goda pengar som kommer alla till del på just din hemort.
Det är helt enkelt inte rationellt. Man läser artiklarna om upprörda lokalbor i exempelvis Spanien med en viss häpnad. Men hallå, tänker man, vill ni inte att turisterna ska fortsätta komma? Vill ni skrämma bort dem? Varför? Jag vet vad min mammas svar på den frågan skulle ha varit – tio är spännande, tiotusen ett hot. Se till att inte bli en av tio tusen för då blir det farligt.
Jag vill inte åka till någon jäkla turistort, brukar jag säga när jag ska på semester. Vi vill undvika turisterna. Det blir så dålig stämning när vi är för många.