De firar inte på smyckade studentflak – men de lever
Studenterna har redan anlänt, men det står inga björksmyckade flak utanför. Inga skyltar med barndomsbilder.
Russebussarna stannar inte här, vid ensamkommandes studentskiva i Malmö. Det dussintal ungdomar som ska gratuleras har sina familjer på andra sidan jordklotet, om de ens är vid liv.
Vi är 150 gäster, ungefär. Vänner och volontärer från Ensamkommandes förbund, några enstaka lokalpolitiker. Ballonger, buffé och konfetti. Popmusik strömmar ur högtalarna, men i mitt huvud skaver två rader ur ”Studentsången”:
Inga stormar än i våra sinnen bo
Allt de bär på, studenterna –
Under minglet hamnar jag bredvid Zahra, en ung kvinna som precis har hållit tal och hyllat sina lärare på porlande västsvenska. För sex år sedan flydde hon från Iran, berättar hon. Zahra genomled sin barndom där, som papperslös hazar, ett
afghanskt folk som ständigt förföljs av talibanerna.
Hon flydde ensam, genom Mellanöstern. På gummibåt över Medelhavet och i lastbil och på tåg genom Europa för att slutligen hamna på en flyktingförläggning i Stenungsund. Nu har hon tagit studenten.
Zahra och de andra ungdomarna har bagage för en livstid, men det här är glädjens dag. De har flytt till Sverige med livet som insats, de har lärt sig svenska. Trots att många av dem inte ens hade gått i skolan förut har de klarat av grundskolan och gymnasiet på bara några år.
Det talas ofta om ensamkommande flyktingbarn, gärna i termer av förtigna ”sanningar”. Så som falska åldersangivelser, bidragsslukande, sexuella trakasserier och kriminalitet i allmänhet.
Det talas mer sällan om Zahra och alla andra ensamkommande som lyckas etablera sig i samhället. Hur deras framtid ser ut vet så klart ingen. Vad vi vet är att deras prestationer hittills, de går knappt att greppa.
Och civilsamhällets insats, svenskarna som har ställt upp. Eldsjälarna. Som språkvolontären Lasse. Han missade nästan att ta emot sitt eget hederspris eftersom han hade andra ungdomar att gnugga svenska med först.
Det finns många svenska hjältar som Lasse. Det finns ännu fler ensamkommande som Zahra.
De firar inte studenten på björksmyckade flak, men de lever.