Åkesson borde pressas på sina idéer om svartskallarnas genetiskt betingade brottslighet
I sin idoga förfalskning av tillståndet i nationen får Sverigedemokraterna, högst oförtjänt, kraftfull och oavsiktlig draghjälp från medierna.
Alltså att Sverige vore ett land på undergångens rand därför att skjutepidemi råder bland ungdomliga förortsligor. Hysteri har uppstått bland våra politiker till följd av denna föreställning. De ylar om hotad demokrati, den snara nödvändigheten av militära förband på våra gator och livstidsstraff för 13-åringar.
Inför detta skräckscenario borde var och en stanna upp och tänka själv. Det räcker gott att föreställa sig en bilresa var som helst genom Sverige, helst sommartid. Vi passerar det ena välordnade samhället efter det andra med prydliga villaträdgårdar och välansade rabatter. Vi ser nya eller nedlagda fabrikslokaler, skolor, sjukhus och brandstationer, barn på en fotbollsplan, ordentligt parkerade cyklar vid en badstrand. Inga skjutande gangstrar inom synhåll, inte ens i vår föreställningsvärld.
Detta är inte bilden av en hotad nation. Det är nämligen inte så att några tusen förortsgangstrar hotar 10 miljoner svenskars välfärd, samhällsbygge och demokrati.
Skjutepidemin inom gangsterligorna, så länge den nu varar, är naturligtvis ett både allvarligt och tragiskt problem. Men ett hot mot vår nationella existens? Kom igen och tänk efter!
Gangsterjournalistiken, en ny och populär journalistisk genre, suger så klart sin näring ur våldsepidemin, men är troligen i sig ett större problem. Åtminstone för demokratin.
Gangsterjournalistik är både lätt och tacksam att producera. De huvudsakliga källorna, polisen och gangstrarna själva, är visserligen notoriskt opålitliga. Å andra sidan är risken för dementier och ifrågasättande försumbar. Här erbjuds lättillgänglig såväl dramatik som tragedi. Men med tanke på det dominerande utrymmet dessa berättelser får, med vanlig kommersiell logik (det säljer), uppstår ett intryck av att gangstrar som skjuter varandra, och ibland olyckligtvis träffar fel människor, är vårt största nationella problem. Och så skapas, utan onda avsikter, en förvriden bild av Sverige. Och en skräckslagen självbild.
Därmed tycks Sverigedemokraternas propaganda bekräftas om vissa invandrares inneboende ondska. Bevislogiken från SD trycker hårt på att alla somaliska gangstrar är somalier, eller åtminstone muslimer. Sverige har således ”importerat” brottsligheten. Ty även om de flesta gangstrarna är födda här så importerades i vart fall deras föräldrar. Och således, triumferar SD:arna, är benägenheten för våldsbrott ärftlig.
Det är här medierna sviker.
SD seglar ostört på panikvågen med sin ideologi, skränande om blattarnas onda natur. Sådant tankegods är för primitivt och genant för journalister att diskutera. Så lågt kan en anständig reporter inte sänka sig. Ens att påpeka att den stora somaliska minoriteten i USA är högst laglydig (liksom förortsgangstrarnas föräldrar) vore ojournalistiskt. Det vore dessutom politik. Eller än värre politisk polemik mot ett riksdagsparti. Hellre då göra sex nya helsidor i fyrfärg på senaste skjutningen. Sådant är ju rak, saklig, opartisk, opolitisk nyhetsjournalistik.
Starkast i medvetandet sitter nog den här journalistiska attityden hos de uppskrämda kollegorna inom public service. SD:s hotelser om räfst och rättarting passerar inte ohörda.
Försök att föreställa er Jimmie Åkesson inkallad till SVT:s politiska paradprogram Agenda. Visst, gärna, säger ni, där har ju han och hans hejdukar klippkort. Okej, men försök föreställa er hur han därstädes pressas på sina prilliga, eller fascistiska, idéer om svartskallarnas genetiskt betingade brottslighet. Det skulle inte gå för sig. Det vore inte reglementsenligt opartiskt att angripa en partiledare på det viset, kunde dessutom uppfattas som vänstervridet, vilket inte är tillåtet.
Idén om opartiskhet i statliga medier uppstod i mitten på 50-talet som en följd av monopolsituationen. Man fann det angeläget att de statliga medierna inte användes i partipolitiskt syfte. Ingen orimlig ståndpunkt då.
Men om landets tidningar och övriga medier idag skulle underkastas den besynnerliga regeln om ”opartiskhet” blev all samhällskritisk journalistik omöjliggjord. Som i Ungern, SD:s idealland.
När således den kommersiella gangsterjournalistiken utan större motstånd får forma verklighetsbilden bekräftas den i grunden fascistiska människosynen att somliga medmänniskor till sin natur är brottsliga. Då borde varningsklockorna ringa. Senast de tankegångarna var i svang i Europa gällde det judar.
Om SD:s människosyn får en majoritet bakom sig hotas följaktligen demokratin på riktigt.
Och där har vi ett mycket större politiskt problem än gangsterskjutningar. Det finns följaktligen ett oändligt mycket viktigare journalistiskt uppdrag än att opartiskt bedriva gangsterjournalistik.
För övrigt anser jag att…
… Sveriges alla älgjägare borde gå samman i storstrejk vid nästa jaktsäsong. Det kunde ge älgstammen en chans att repa sig. Skogsbolagens strävan efter älgens utrotning kan inte motverkas på så många andra sätt.
… när Israel nu närmar sig den vanliga proportionen 10 palestinier för varje israel när det gäller dödade civilpersoner får vi bereda oss på en flodvåg av historier i bombliberal press om den antisemitiska faran.