I landet Fy Fy och Nä Nä tål inte politikerna konst
Där står senaste bekymret i landet Nä Nä och Fy Fy.
Tavlorna är inlindade med grå duk, de lutar mot väggen i det trista förrummet till Järfälla kommuns vigselsal. Rummet saknar fönster och ljus och luft precis som landet Sverige.
Det är så mycket som inte får sägas.
Det är så mycket som det ska harmas över och larmas mot.
Konstnären Lenny Clarhäll skapade på Järfälla kommuns uppdrag två mastiga träreliefer som skulle pryda fullmäktigesalen, en mycket vacker sal för övrigt, gedigen 60-talsfunkis. Här råder en känsla av sedan länge mördad demokratisk optimism: åhörarna sitter på läktare en våning upp som om de övervakar sina folkvalda.
Möjligen var inköpet av Lenny Clarhälls konstverk ett eko från den tiden. 1984 införskaffade kommunen relieferna för 15 000 kronor, ungefär två månadslöner på den tiden.
Ett par stora kvadratiska fläckar på södra kortväggen är vad som finns kvar. Plus de bruna plastpluggen.
Marie Rashid, lakonisk chef för kommunens internservice, lyfter bort linneduken.
– Det finns ett budskap som kanske inte är optimalt i fullmäktigesalen, säger hon. Eller ska det få spegla tiden som var? Man kanske var öppnare för sådana symboler på 80-talet.
Nere i vänstra hörnet på en av relieferna finns skälet till varför kommunalrådet Emma Feldman, moderat, ville ha bort dem. Karl Marx, står det, och Kapitalet. Det var Marx stora analys av historiens drivkrafter och kapitalismen. Han publicerade boken 1867.
Marx hade fel i mycket. De kommunistiska diktatorerna behandlade honom som en gudom. Men hans analyser lever och diskuteras fortfarande.
Konstverket heter I Amelins anda. Albin Amelin var en av Sveriges stora konstnärer med starkt proletär inriktning. Lenny Clarhäll tog motiv från Amelins kändaste tavlor och byggde ihop dem i relieferna. En fabrik. En arbetare. Ugnar med öppen eld.
Och den ganska diskreta hänvisningen till ”Kapitalet”.
Fullmäktigesalen ska vara fri från politiska symboler, skriver kommunalrådet Emma Feldman i ett mejl till mig. Tavlan som kan anses spegla politiska värderingar är inte lämplig i det specifika rummet.
Visst. Så kan man tycka.
Nere i Sölvesborg lovar Sverigedemokraterna och Moderaterna att medborgarna inte ska utsättas för utmanande konst, alltså konst som sverigedemokrater och moderater finner utmanande.
Visst. Det är tillåtet att tycka att en älg vid en tjärn är det finaste motiv som finns.
Emma Feldman skriver till mig att alla ska känna sig trygga i fullmäktigesalen. Men vi är nog många som känner oss otrygga i ett rum där väggarnas tomma fläckar viskar om bannlysta tankar.
Det var ju inte Josef Stalin eller Hitler eller Saddam Hussein som hängde på väggen. Det var namnet på en banbrytande tysk ekonom och filosof.
Emma Feldman i Järfälla och hennes politiska vänner i Sölvesborg strävar efter enkelhet och renhet. Så är det i landet Fy Nä och Fy Nä. Men krav på renhet och entydighet slår över i sin motsats. Plötsligt blir allt otydligt, det finns ständigt nya strider att utkämpa.
Ska vi ta bort krigarkungen Karl XII:s staty i Kungsträdgården? Döpa om Gustaf Adolfs torg? Kan radion sända sånger med Zarah Leander, hon som gjorde karriär i Hitlers Tyskland?
Tyskland har lång och bitter erfarenhet av krav på extrem renhet. Kommunisternas. Nazisternas. Så hur skulle det demokratiska Tyskland behandla alla kommunistiska statyer och namn på gator och byggnader när muren föll och öst och väst gick samman?
Man bestämde sig för att behålla namnen på de tyskar som inte begått brott. Således kan man i Berlin promenera längs den mäktiga Karl Marx-Allee.
Och mitt i stan, vid stadshuset och det kitschigt återuppbyggda kungliga slottet, finns en park med namnet Marx-Engels Forum. Karl Marx och hans vapendragare Friedrich Engels står staty där.
Men Tyskland är ju som alla vet ett land för vuxna, till skillnad från landet Nä Fy och Fy Näää.