Alla generationer har sina egna låtsaskompisar
En del gifter om sig med yngre.
Det skulle inte fungera för mig.
Jag måste vara tillsammans med någon som kommer ihåg Östen Warnerbring.
Det sägs vara inne med grå skilsmässor. Alltså att 60-plussare skiljer sig och i en del fall, gifter om sig med yngre. Gärna en 15-25 år yngre ny partner.
De blir säkert lyckliga. Men jag känner inte den minsta lust att hamna i något liknande.
För då funkar inte det här:
Jag sitter och tittar på ”Trädgårdstider”, där någon med järnkoll väljer musik.
Plötsligt hör jag den.
Rösten.
Det är förstås Östen.
Östen Warnerbring, född 1934, var ofta på tv när jag var barn. Han var väl ingen som jag beundrade särskilt. Pappa tyckte bäst om Sonja Stjernquist. Mamma gillade Andy Williams.
Östen med Rösten tyckte jag kanske var lite fånig. Men nu sjunger han ”Glöm ej bort det finns rosor” och tiden stannar.
Hans röst är så outsägligt vacker, och hur han fraserar orden ”ensam i den kalla vinden”, det bara griper tag.
Jag måste, måste, måste bara få dela detta med någon. Och jag vet att om jag säger orden ”Östen Warnerbring” till min man, så förstår han direkt.
När han kommer hem, säger jag dem, och det fungerar. Vi går ner för minnesgatan tillsammans en stund, och det är underbart.
Det måste ha varit så på 60-talet, att musik och tv-program lyfte tillvaron för oss barn och ungdomar i det ganska grå Sverige. För det är där mina lyckokänslor från uppväxten finns.
Om jag får diskutera ”Bröderna Cartwright” med någon, mår jag bra. Att tänka på Östen Warnerbring lyfter dagen.
Så enkelt det kommer att vara i framtiden att vara aktivitetsansvarig på äldreboenden. Bara att sätta på den rätta 60-talsmusiken så blir vi alla pigga och glada.
För ett tag sen frågade en yngre kompis om jag hade hört en kanonbra låt med Kinks som heter ”Waterloo Sunset”. Hmm, självklart, jag minns när den gick upp på Tio i topp sommaren då jag var tolv år. Den känslan, att höra den för första gången när den var ny, kan ingen ta ifrån mig.
Den djupa upplevelsen kan aldrig återskapas av någon yngre. Alla generationer har sina egna nostalgikickar, snuttefiltar och låtsaskompisar.
För det är väl vad de är, de kända personer som vi har följt så länge att de känns närstående.
Richard Gere, 73, är en sådan för mig. Som 25-åring upptäckte jag honom i ”American Gigolo”, och sen dess har han varit en följeslagare, mer än någon annan manlig skådespelare.
Jag vet inte riktigt varför. Vi bara hör ihop. ”En officer och gentleman” är nog min favoritfilm alla kategorier.
När jag såg Richard Gere i nya filmen ”Maybe I do”, följde jag minsta skiftning i hans ansikte, kropp och röst. Han var där. Fast äldre. Som hans rollfigur sa, han låtsades vara 54, men är i själva verket 67, och förra året fyllde han 68.
Helt underbar. En briljant rolltolkning, som ställde de övriga stjärnorna i skuggan.
Sen ser jag på nätet att Richard Gere är gift med en 40-åring. Jag är säker på att hon inte kan uppskatta honom på samma sätt som jag.
Det händer att folk frågar mig om jag har någon förebild som kolumnist. Svaret är ja. Det är självklart mästaren Stefan Andhé, 78, som jag läste i Bildjournalen på 60-talet. Aldrig ett onödigt ord.
Det är ett faktum att Richard Gere har tänkt på mig, i alla fall i några sekunder. Kollegan Mats Olsson på Expressen träffade honom och bad om en hälsning till mig. Hänger inramad på väggen.
Min favorit i ”Bröderna Cartwright” var Adam, spelad av Pernell Roberts, som dog 2010, 81 år gammal. Jag inser i efterhand att jag hade gott om tid att söka upp honom för en intervju. Vilken miss!