Utan människor som Thomas vore världen sämre

Thomas, 62.

Utanför Krukmakargatan 2 kommer en man som varit med om mycket. Han heter Thomas, är 62 år, och det var på den här platsen en stor del av hans liv kom att formas.

Här ockuperade ungdomar för 45 år sedan hyreshusen längs Krukmakargatan bort mot Torkel Knutssonsgatan ända tills polisen bar ut dem efter elva månader.

Kvarteret Mullvaden blev ett begrepp.

Men för vad?

– Jag var 18 bast och anarkist, säger Thomas. Det är jag fortfarande.

Han håller fram en svart stjärna som han fäst på dunvästen.

Husen skulle rivas av de vanliga skälen. De hade satt sig på grund av tunnelbanebygget. Det var för dyrt att påla om. Bättre att riva, bygga nytt.

 

Som det så ofta låter. Den skenbara rationaliteten ställs mot bakåtsträvande romantiker.

Var Thomas romantiker? Snarare drömmare. Han satt inne i huset och rökte brass, rökt hade han gjort sedan han var tolv.

– De skulle riva hela jävla Söder. Vi satte oss upp mot att de rev stan.

En parant ung dam med hund, solglasögon och hörlurar går förbi oss, slår portkoden och försvinner in i tvåan.

– Vad kostar en lägenhet här nu? Penningen tar vad den vill ha. Det var det vi slogs mot.

Han bor i Hökarängen numera, har egen lägenhet med förstahandskontrakt. Under tio år var han hemlös. Sov i trappuppgångar, duschar, bastur – överallt där det var varmt.

– På somrarna sov jag ute.

Han har en färggrann sjal runt halsen och blek batiktröja under västen. Det långa, gråa håret är samlat i hästsvans.

– Jag f ö r s ö k t e lägga av. Det är en sjukdom. Köper du den beskrivningen? Sjukdom.

 

Haschet blev tyngre droger och drogerna ledde honom ut på gatan, till parkerna, kyffen, en tillvaro som lodis. Numera går han på metadon och nöjer sig med en joint på kvällen.

Han ser på porten till nummer två där han och så många andra ungdomar samlades för att kämpa för sin stad.

– Jag var lycklig. Stockholm levde. Söder levde. Det var glatt. Folk pratade med varandra. Stämningen var...harmonisk.

Etablissemanget och stadens styrande var naturligtvis emot husockupationen. Även stora delar av vänstern var emot. Vänstern var för ljus och luft. Det fick man genom att riva det gamla och unkna.

Den sommaren Thomas satt i den rivningshotade kåken arbetade jag på den maoistiska tidningen Gnistan. Redaktionen låg på Nybrogatan på Östermalm. Vi föraktade Mullvadenockupanterna. Flummare. Romantiker. Jag tror inte ens att vi skrev om dem.

En äldre dam stiger ut ur porten. Jag frågar om hon minns ockupationen.

– Jag var med.

 

Hon heter Monica, är ”70 plus”, arbetade som sjuksköterska fram till pensionen.

– Jag tyckte att husen skulle få vara kvar. Det här lyckades vi rädda.

Hon hinner inte prata mer. Har bråttom till gympa.

– Tack för allt bra ni gör! ropar Thomas efter henne.

Han vänder sig till mig.

– Man ska säga det till sjuksyrrorna. De behöver få höra det.

Även Thomas behöver höra något gott. Som detta:

Utan människor som Thomas och Monica vore Stockholm, Sverige och hela världen en sämre plats. Människor som utan baktankar och egennytta reser sig när det krävs och försöker hejda fartblinda teknokrater, maktfullkomliga politiker, penningsugna exploatörer.

 

De räddade almarna i Kungsträdgården, de räddade stadskärnorna i Arvika och Ystad, de demonstrerade i solidaritet med Vietnam när USA försökte bomba landet till underkastelse, nu står de varje måndag på Norrmalmstorg och demonstrerar för solidaritet med Ukraina.

De är av alla sorter och från alla klasser och bakgrunder. De kan segla snett som Thomas gjorde eller rakt som Monica.

Och alla är de jordens salt.

Utan människor som Thomas och Monica vore Stockholm, Sverige och hela världen en sämre plats.

Följ ämnen i artikeln