Storebror ser dig – och kanske är det lika bra

Övervakningskamerorna, vakterna och de ständiga id-kraven är uttryck för samhällets misstro, skriver Peter Kadhammar.

Sju uniformerade poliser och två från Säpo sitter en tidig morgon på Schweizerkonditoriet i Gamla stan. Sveriges säkraste plats? tänker jag skämtsamt lägga ut på Twitter medan jag smakar på min espresso.

Sedan ångrar jag mig. Ska jag avslöja att detta kafé är tillhåll för poliser? Kanske inbjuder det till ... ett terrordåd?

Så fungerar det när osäkerheten impregnerar ett samhälle.

Klockan nio cyklar jag de 150 meterna bort till riksdagen för att lösa ut min nya presslegitimation så jag kan röra mig fritt i huset.

För några år sedan var det bara att luta cykeln mot väggen och gå ner till Nycklar & Kort och hämta kortet. Nu står en väktare utanför den tunga, låsta ytterdörren. Parkera cykeln borta på bron tack. Id-kort tack. Dörren låses upp. Jag går in. En väktare röntgar ytterkläderna. En tredje kontrollerar samma id-kort kollegan ute på gatan nyss granskade.

Han får inte släppa in mig om jag inte avtalat tid med Nycklar & Kort.

Jag kan gå ner och fråga om de hinner hjälpa mig säger jag. Det är bara ett par dörrar ner i korridoren.

Tyvärr, jag har mina instruktioner säger väktare 3. Väktare 2 är hygglig och säger att han kan fråga åt mig.

Medan jag väntar på att han ska komma tillbaka tänker jag på ”Storebror ser dig”. 1982 gjorde Erik Månsson och jag en serie i Expressen under den vinjetten. Vi var bland annat kritiska till att det fanns övervakningskameror i tunnelbanan. Vad sker med den personliga integriteten? frågade vi.

Nu finns kamerorna överallt, till och med i huset där jag bor. Portkod är en självklarhet. Av säkerhetsskäl bör dock inte porten gå upp av sig själv när man slagit koden. Då kan rånare och våldsmän störta fram och ta sig in.

Och överallt avkrävs man id-kort trots att riksdagen efter andra världskriget fattade det viktiga beslutet att svensken inte behöver legitimera sig.

Vi är fria medborgare, inte undersåtar i någon kommunistisk eller fascistisk stat där polisen kan hejda folk på gatan: Pappren tack!

I teorin är vi fria. I teorin är vi inte övervakade.

I teorin.

En vanlig kommentar inte bara i relationen mellan människor utan också i förhållandet mellan stater brukar vara att vi måste lita på varandra. Att skapa tillit är det viktigaste för att finna en väg framåt.

Det är en av de där meningslösa flosklerna som eroderar språket och grumlar intellektet. Ukraina bör inte lita på Putin en sekund. Den som förlitar sig på Trump har inte lärt mycket om världen.

Övervakningskamerorna, vakterna och de ständiga id-kraven är uttryck för samhällets misstro. Vi litar inte längre på varandra.

Det är fullständigt rationellt. Efter två ministermord, två terrordåd, nazistiska provokationer, växande gängkriminalitet och epidemisk girighet kan ingen säga att vi måste våga lita på varandra.

Nu kommer väktare 2 tillbaka. Personalen på Nycklar & Kort säger att jag kan komma trots att jag inte avtalat tid. Jag tackar, låset i ännu en stängd dörr klickar och låter mig passera.