En världsbild har upphört att gälla
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-08-02
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Den 1 augusti för trettio år sedan var en stekhet dag i Helsingfors. Den var så varm att asfalten runt stadens spårvagnsskenor mjuknade till en lakritsliknande massa, som mina höga klackar fastnade i så jag fick kliva ur skorna.
Jag var finklädd och ganska mallig, på väg till en festmottagning på det fashionabla hotell Fiskartorpet. Värd för mottagningen var president Urho Kekkonen och gästlistan var minst sagt anmärkningsvärd.
På hotellets gräsmatta vimlade, förutom svärmar av säkerhetsvakter, ingen mindre än USA:s president Gerald Ford, Sovjetunionens ledare Leonid Bresjnev och dennes utrikesminister Andrej Gromyko, Frankrikes president Valery Giscard d"Estaing, Storbritanniens premiärminister Harold Wilson, bara för att nämna några.
Den Europeiska Säkerhets- och Samarbetskonferensen hade lyckligt rotts iland efter tre års idogt förhandlande och slutdokumentet, som också går under namnet Helsingforsdeklarationen, skulle undertecknas följande dag i Finlandiahuset. Man kan säga att det som firades där i den skymmande augustikvällen, var ett fredsavtal som gjorde slut på det kalla kriget och därmed satte definitiv punkt för andra världskriget.
Nu trettio år senare betraktar jag "familjeporträttet" på alla som var samlade i Helsingfors och reflekterar över att det är en svunnen värld jag ser, lyckligtvis och tyvärr.
De flesta huvudpersonerna är döda, somliga fick ett mindre ärofullt slut än andra. Men inte bara människorna har gått ur tiden, inte heller det Europa vars politiska konturer drogs upp av säkerhetskonferensens deltagare, existerar mer. Därmed upphörde även en säkerhetspolitisk världsbild att gälla - bilden som lärde oss att säkerhet bara kan byggas gemensamt.
Den bipolära världen med två rivaliserande stormakter och ett delat Europa är sedan ett halvannat decennium historia, vilket ingen beklagar. I själva verket kan man säga att konferensen som syftade till att stabilisera det Europa som reste sig ur andra världskrigets sot och aska, skänka det säkerhet och avspänning, i själva verket utlöste den process som ledde till att världsdelens politiska karta än en gång ändrades drastiskt.
Min uppväxt och min ungdom präglades av skräcken för kärnvapenkrig mellan stormakterna samt av begreppet terrorbalans. Det sistnämnda betydde enkelt uttryckt att världen knappast behövde frukta kärnvapenkrigets utbrott så länge USA med Nato och Sovjetunionen med Warszawapakten var militärt och nukleärt något sånär jämnstarka. Ingen skulle ha något att vinna på att anfalla den andra.
Allt eftersom decennierna rullade undan i terrorbalansens tecken kom stormakternas ledare fram till ett fruktbarare sätt att tänka kring säkerhet. I stället för att hota varandra med vapen som var för kraftfulla för att egentligen användas kunde man lära sig att identifiera och förstå varandras säkerhetsbehov samt att i samförstånd försöka avhålla sig från mått och steg som kunde uppfattas som hotfulla eller oroande.
När de här tankarna fick sitt politiska genomslag i och med Helsingforsdeklarationen blev tanken på ett tredje världskrig allt mer orealistisk. Avspänningen gav ökad öppenhet och ökad integration mellan blocken och till sist blev hela det slutna socialistiska maktsystemet omöjligt att upprätthålla.
USA blev efter Sovjetunionens fall ensamt kvar som supermakt på den internationella arenan. Därav följde mycket gott men vissa goda ting föll också i glömska.
När Europa inte längre pockade på uppmärksamhet i den internationella krishanteringen utan spänningen i stället allt mer koncentrerades till konflikten mellan västvärlden och den muslimska världen, förefaller lärdomarna om säkerheten, på vilka premisser den kan upprätthållas, ha gått förlorade.
USA med allierade och för övrigt också det nya Ryssland försöker åstadkomma säkerhet med övermaktsspråk, allt hårdare ju mer osäkerheten sprider sig.
I dag är jag inte så säker på att ett tredje världskrig är orealistiskt. Ibland undrar jag om det inte redan är här: September 11, Beslan, juli 07 och 21 - ett världskrig som inte följer någon av krigets lagar.I dag är jag inte så säker på att ett tredje världskrig är orealistiskt.