Outhärdligt vad kvinnor i världen får stå ut med
Läser i tidningen om Eva Mobergs möte med nio män från Irak som hamnat i Flemingsberg. De får en orientering i de värden som gäller i Sverige.
Det händer nämligen att föräldrarna som invandrat tappar greppet om sina söner och döttrar och när vilsna tonåringar famlar efter förebilder riskerar de att hamna i kriminella gäng.
Ofrivilligt påminns jag om vissa dokumentärfilmer som jag under åren sett om kvinnors villkor i andra delar av världen. Som den bergsby i Indien där tiden stått stilla och varje ung hustru förväntades föda söner. Brudens föräldrar kunde pressas på mera hemgift om det blev en flicka.
Att ha flera döttrar innebar ett högt ekonomiskt åtagande. Nyfödda flickebarn kunde smusslas undan, kanske dödas. När enda dottern blir hustru och gravid är spänningen olidlig. Det måste bli en son. En bra hustru föder söner. Om inte får svärföräldrarna punga ut med mera pengar.
Vi befinner oss på ett BB där kvinnan just fött en son.
Fadern jublar: ”Äntligen har jag fått ett barn”. Alla strålar. Men där finns redan två döttrar. Men fadern har glömt dem. Nu är också hustrun upprättad. Sonens viktighet består bland annat i att endast han kan tända faderns dödsbål. Det är många lyckliga människor och blommor som strålar runt denna mor. Vi förflyttas till ett annat sjukrum där en annan ung mor ligger med sitt nyfödda barn. En flicka. Endast mormodern sitter där. Hon är förkrossad. Det är andra dotterdottern.
Jag minns en annan dokumentär från ett land, jag törs inte precisera, men det var i en kultur där en hustru utan sin makes lov reste till marknaden för att sälja ett och annat. Att hon gjorde detta på eget bevåg var en skam för mannen och familjen. Äldste sonen fick i uppdrag att döda modern för att hon skämde ut familjen. Nyss läste jag om en trettonåring i Nepal som blev våldtagen av sin kusin och genomgick en illegal abort som kunde kostat henne livet. För detta brott dömdes hon till 20 års fängelse. Kusinen fick inget straff alls. Men nu hade en ny abortlag införts.
Det känns outhärdligt att sitta hemma i vardagsrummet och få veta vad kvinnor ute i världen får stå ut med därför att de är kvinnor.
Men åter till männen i Flemingsberg. DE har ingenting med dessa kvinnoskildringar att göra. (De visar bara på en kvinnosyn som ännu råder ute i världen). För att inte männen ska känna sig personligen anklagade använder Eva Moberg begreppet kreti och pleti.
Kreti äger 90 procent av världens tillgångar. Kreti begår 90 procent av alla lagbrott. Kreti dominerar stort över pleti i världens regeringar och företagsstyrelser. Många kreti misshandlar pleti i hemmet utan att bli straffade. Pleti anses tillhöra kreti som barnaföderskor, hushållerskor och sexobjekt.
Om sådant talar hon och männen skruvar på sig. Men hon menar också att åtskilliga män vill hjälpa till att ändra denna orättvisa världsordning.
En av männen tycker att trycket mot männen är hårt här i Sverige. Man kan inte göra någonting. ”Vad då, vad menar du?” ”Han kan inte straffa kvinnan och barnen om de gör fel”. ”Ska kvinnor tillbringa livet hemma medan männen äger resten av världen. Är det så du vill ha det?”
”Kvinnor kan inte ta ansvar för stora saker”, säger en. ”I vår tradition är det så att män fattar bättre beslut än kvinnor”.
Då avbryter en annan man ”Nej, så är det inte. Kvinnor fattar lika bra beslut som män. Jämställdheten kommer snart till Irak också.”
Samtalet kretsar länge omkring den känsliga kärnan i de konflikter som uppstår mellan föräldrar från Mellanöstern och försvenskade barn. Man menar att kvinnor här i Europa beter sig billigt. De går ut med dem de vill på kvällen. De har sex med vem som helst. Det är fel. Ett stort fel. Hon kan förlora sin oskuld.
Och därmed är man framme vid Fadime.
Europa känns som en liten utpost i världsalltet. För många bilder virvlar runt i min hjärna.