Vi lät chefen fortsätta att vara ett äckel
Är du singel nu, Pernilla?”
”Nej.”
”Man skulle kunna tro det. Du ser så kåt ut.”
Första gången jag råkade ut för sexuella trakasserier på en arbetsplats var jag väldigt ung. Det var ett av mina första jobb, med nästan enbart män. Chefen såg sig själv som en riktig karlakarl. “Fan, vilket skönt analsex jag hade i morse” sa han högt inför oss andra.
Och skiten som kom ut ur hans mun rann över på de andra männen, längre ner i pyramiden. De signaler han skickade ut plockade de upp, med inställsamma antenner. Det skickades runt grova klipp i jobbmejlen. Det pratades högljutt om sex. Och jag gjorde alla fel.
Jag försökte vara ”en av grabbarna”. Jag försökte vara obesvärad inför de där filmklippen av en kvinna som blir påsatt av en häst eller får sitt anus uttänjt till bristningsgränsen. Jag försökte låtsas att jag tyckte att de där skämten var kul. Jag ville ju inte vara ”brudig”.
Till slut gjorde jag ett rätt. Jag sa upp mig. Min chef förstod nog precis varför jag inte ville stanna hos dem, men jag sa inget. Jag var tyst.
Andra gången jag råkade ut för sexuella trakasserier var många år senare. En äldre herre tyckte sig ha rätten att viska ”när ska vi börja knulla med varandra?” i mitt öra på arbetstid. Det hade han inte. Jag satte ner foten. Rejält. Och han blev rädd. Det var inte första gången han hade gått över gränsen.
Sexuella trakasserier är ett sätt att klämma åt och trycka ner. Första gången jag upplevde det var jag mest besviken på de andra killarna. Fattade de inte att deras chef var en stor gris? Varför sa de inget? Om deras mammor, fruar eller systrar råkade ut för samma sak, skulle de vilja att omgivningen stillatigande såg på?
Jag inleder den här kolumnen med en replikväxling. De orden från min chef sades inför en man som jag betraktade som min närmaste vän på den där arbetsplatsen. Den enda som det faktiskt gick att prata med. Han såg hur ledsen jag blev. Han stod där och flackade med blicken. Han hörde chefen skämtsamt säga: “Oj, här får man väl passa sig så att man inte blir anmäld.” Han stod där. Mannen som jag betraktat som min vän. Och sa inte ett ord.
Efter att jag sagt upp mig kom en av de där killarna fram till mig i en bar. Han som varit allra ivrigast i att skicka runt grova klipp. Den kaxiga attityden var borta när han sa: ”Du, jag ville bara säga att jag skäms för det där. Vi var förjävliga mot dig.” “Tack”, sa jag.
Men frågan fanns ändå kvar. Den hängde i luften mellan oss. Varför var det ingen som sa något?
Bravo
Du förtjänade en final och ett guld, Pia Sundhage, för att med kunskap, humor och exemplariskt ledarskap ha lyft svensk damfotboll. Vi svor över att Schelins vackra mål var offside. Nästa gång. Då vinner landslaget mer än respekt och ett tröstbrons.
Bu
Ibland blir sexism som allra tydligast när man vänder på steken. Burleskgruppen Mod Carousel filmade en exakt omvänd variant av Robin Thickes video ”Blurred lines”. Kvinnorna i kostym - männen i trosor. Originalet blir ännu mer pinsamt. Youtuba ”Blurred lines gender swapped”.