Staten får inte ett öre kukskatt av mig

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

På kajen i hamnstaden Mersing på Malaysias östra kust står en medelålders man med gles tandrad, tovigt hår och smutsiga byxor.

Han gör honnör.

Han sträcker på ryggen, för elegant höger hand till pannan och stelnar till som en pinne. Gång på gång på gång. Han gör mycket tydliga, för att inte säga överdrivna honnörer, samtidigt som han hälsar hjärtligt och ljudligt på alla människor som passerar.

Han hjälper också till. Nästan hela tiden finns det en väska som ska bäras, en båt som ska lastas, en kärra som ska dras eller en hög bråte som ska flyttas.

Dagarna går och mannen på kajen har händerna fulla; när han inte lyfter eller släpar något för en slant eller två så ställer han sig i givakt och gör honnör.

Det är så att säga hans jobb att befinna sig där på kajen och dela ut ärebetygelser till mänskligheten, även om ingen har anställt honom. Han drygar ut sin magra levnadskassa bara, och betraktas som byfåne av en tålig omgivning. Med tiden har honnörsmannen och jag blivit goda vänner eftersom jag alltid svarar på hans militära hedersbevisningar genom att göra rask honnör tillbaka.

Malaysierna kallar det hantu. Vi skulle kalla det mental obalans eller sinnessjukdom. Det är något som vem som helst kan drabbas av. En osynlig, skrämmande varelse, en ande eller demon som tar folk i besittning och leder dem in i hysteri, nervklenhet, allmänna galenskaper eller till och med totalt sammanbrott. Inget märkvärdigt alls. Hantu, helt enkelt.

En demon har tagit mannen på kajen i besittning och rider honom hårt. Det spelar ingen roll att han är vänlig och hjälpsam. Han är drabbad av någon ande och dess förbannelser.

Det finns många olika sådana väsen som kallas hantu. Skogsdemonen, stormdemonen och gravdemonen till exempel.

I modern tid har det till och med uppfunnits en motorcykeldemon som dyker upp i sedelärande spökhistorier: hantu motosikal.

Demoner är inget unikt för Malaysia. Jag läser om dem varenda dag i svenska tidningar på nätet. Den senaste tiden är det männen, allihopa i klump, som blivit demoniserade.

Varenda karl är plötsligt ett rovdjur med pitten som hjärna och knytnävarna till språk. Det har till och med rests ett förslag om kukskatt, enligt vilket alla män skulle åläggas att betala uppbörd för sitt kön.

Personligen tar jag inte åt mig ett dyft av anklagelserna om skuld, allra minst den kollektiva. Den dag de inför kukskatt får staten inte längre ett öre av mig. Garanterat.

Att alla män är talibaner, djur eller sexförbrytare har lika lite med verkligheten att göra som urskogsdemonen i Malaysias djungler. Men den svenske mansdemonen har likafullt drabbat tokfeministerna på löpande band. Hantu! Tyvärr är det så att de som skadas mest av galenskapen just nu är alla misshandlade och utsatta kvinnor, och alla dem som på allvar vill hjälpa dem.

Det är inte konstigt att damerna i Roks-ledningen och i feministiskt initiativ kommer med dumheter. Allvarligare är att det står opportunister i givakt på kajen och gör honnör åt könsrasisternas haranger.

Göran Persson, till exempel. Som på fullt allvar tycks beredd att inskränka yttrande- och tryckfriheten för att stoppa en "ökad sexualisering" i samhället. Menar han att sexualiseringen är lagom nu? Eller vill han förbjuda baddräkter? Frågan är om han ens själv vet vad han vill.

Politiker framstår gärna som handlingskraftiga. Statsministrar med taskiga opinionssiffror drabbas definitivt av demoner. Hantu feminista!

Om utvecklingen fortsätter så riskerar vi inte bara att en massa självutnämnda könsrollsexperter gör av med mera skattepengar på trams. I värsta fall hamnar vi där vi en gång befann oss som nation; tillbaka i den solkiga och moralförkrympta tid där fundamentalisterna styrde och unga pojkar tvingades runka till annonser för åderbråcksstrumpor.

"Varenda karl är plötsligt ett rovdjur med pitten som hjärna och knytnävarna till språk.

Robert Aschberg