Cigaretten lanserades som en frihetssymbol – nu har den blivit ett motgift

Foto: Magnus Andersson/TT / TT NYHETSBYRÅN

Den här texten landade på Aftonbladets servrar alldeles för sent, eftersom den är författad på ett tåg som avgick efter utsatt tid och vars utlovade wifi inte fungerar. Frankrike är verkligen inget kaosland i alla avseenden, men den mycket speciella mixen av nordeuropeisk progressivitet och latinsk acceptans av funktionsbrister lutar ofta över åt det sistnämnda.

Ingen älskar förstås ett land för att 4G-nätet inte når ner i tunnelbanan eller för att pendeltågen är opålitliga. Men ska man summera charmen med Paris, eller Berlin, eller Barcelona, är det omöjligt att inte väga in de här aspekterna. Funktionalitet är inte första prio vilket i sin tur ger upphov till ett visst mått av tolerans. Plus att folk läser romaner i tunnelbanan.

Att komma för sent är inte hela världen när alla tunnelbanestationer i centrum byggs om samtidigt och chauffören som kör ersättningsbussen insisterar på att få röka upp sin cigarett innan han sätter sig vid ratten.

Intressen skaver mot varandra i det gemensamma utrymmet, människor höjer rösten mot främlingar utan att vara berusade, ingenting är perfekt och att acceptera sakernas tillstånd är inte nödvändigtvis att resignera.

Det nya rökförbudet på uteserveringar har mötts av en oproportionerligt högljudd debatt i Sverige. Det kommer antagligen på sikt att omfamnas på samma sätt som rökförbudet på restauranger och barer i början av 2000-talet. Jag bryr mig inte om den nya lagen som sådan. Rökning är dåligt för hälsan, det förkortar livet och det är förstås rimligt att försvåra framfarten för den mäktiga tobakslobbyn. Könsglappet hos rökare är snart helt utraderat i Sverige, men outbildade kvinnor har länge varit överrepresenterade i statistiken. De har, i vanlig ordning, inte hörts särskilt mycket i debatten. Låt oss konstatera att det inte riktigt är den svenska kvinnliga arbetarklassen som har tid och råd att sitta på uteserveringar och blossa sena julikvällar i centrala Stockholm.

Att rökförbudet blivit en symbolfråga för det mediala etablissemanget handlar inte i första hand om friheten att odla sina laster i det offentliga rummet. Cigaretten är snarare en nostalgisk accessoar som minner om livet före bolån och dagishämtningar. Ett sista skrik efter en tid då också dåliga vanor möttes av viss tolerans, eller åtminstone inte rent förakt.

Det finns inga bra anledningar att röka förutom att det är gott och att det snart är det enda man kan inmundiga på krogen som inte innehåller fullkorn. Att lagstadga bort hälsoriskbeteende är ungefär som att sätta upp fler och fler övervakningskameror; varje enskilt ingrepp i den privata integriteten går att motivera med större trygghet, färre rån, mindre lungcancer. Tanken är god, men till slut har vi ett krog- och kaféliv som blivit ett öppet kontorslandskap, en sorts tandblekt Macbook-dystopi som vi aldrig kommer att kunna ta oss ur.

Cigaretten lanserades först som en frihetssymbol, nu har den plötsligt blivit ett motgift mot alla nyttiga och rostfria ytor i det framgångsgetto som är Stockholm innanför tullarna.

Men frågan är om det inte finns viktigare fajter att ta här, lagförslag som på riktigt kan göra Stockholm till en stad som det går att andas i igen. Bara fantasin sätter gränserna, men här är några idéer att skicka ut på remiss direkt: Förbjud nyetablering av kombucha-barer. Bötfäll bärbara datorer på kaféer. Neka konsulter i grupp påtår.

avJohanna Frändén

ARTIKELN HANDLAR OM

Rökning

Stockholm