I Sverige är vi dåliga på att erkänna ansvar
Förra några dagar sen krockade ett passagerartåg med ett godståg på vägen mellan Aten och Thessaloniki. 57 människor dog och 130 skadades.
Den grekiska järnvägen är en av Europas mest eftersatta med ständiga varningar om allvarliga säkerhetsproblem. Personal- och resursbristen är konstant.
Just den här tragedin tycks ändå ha orsakats av ett mänskligt fel; en signalansvarig som var ny på jobbet tabbade sig och katastrofen var ett faktum. Mannen riskerar nu att dömas för vållande till annans död.
Bara några timmar efter olyckan valde Greklands transportminister att avgå. Jag vet inte om det var rätt eller fel, om han gjorde det av feghet eller ödmjukhet, men genom sin avgång markerade han i alla fall sitt ansvar.
Jag är inte säker på att nån svensk minister i en motsvarande situation hade gjort likadant.
I Sverige är vi dåliga på att erkänna ansvar, eller ens nudda vid tanken på att man kan ha del i något som skett.
Efterspelet till Mats Löfvings död har handlat om en enda sak: att skylla ifrån sig.
Jag bär inget ansvar, menar justitieministern, han som snabbt ville ha den penibla historien om passionerade poliser i ur världen.
Jag har agerat helt korrekt, menar rikspolischefen, som själv utsåg utredare.
Jag handlade bara i enlighet med mitt uppdrag, säger utredaren, som i direktsändning presenterade intima detaljer om Löfvings privatliv och dessutom spekulerade om dennes framtid.
Det var absolut inte vårt fel, menar medierna, som både spridit grundlösa uppgifter om att Löfving var en stalker och direktsänt en presskonferens med intima detaljer.
Medierna är alltid i en guldsits. Man avslöjar något och skapar därmed en händelse, som man sen piskar på samtidigt som man kommenterar det som sker, utan att fundera över sitt eget bidrag till händelseförloppet.
Man kan tycka att just jag borde prata med mycket små bokstäver om mediernas drevmentalitet. Man kan också tänka att just jag vet vad jag talar om.
”Det är beklagligt” är gängse makthavarsvenska, en fras som inte betyder nånting.
Därför är det lite uppfriskande med skolprofitörerna och deras skattefinansierade våffelstugor och skärgårdsöar.
Det svenska friskolesystemet är bara en av alla skamliga reformer som ingen politiker de senaste tre decennierna vill känna ansvar för, men välfärdskapitalisterna, de ger gärna intervjuer.
Peje Emilsson, en av dem som själv lobbat fram den marknad som gjort honom till miljardär, satte sig häromdagen mittemot Anders Holmberg i 30 minuter. Det som ingen minister vågar göra.
På alla frågor envisades Emilsson med att svara att vinster i välfärden är toppen till tusen. Jag vet inte om det kan kallas för att ta ansvar, men han smet i alla fall inte undan.